Nobelprisspekulationer

Vem som ska få nobelpriset i Litteratur 2010 engagerar många bokbloggare just nu. Lyran avslöjar vilka av de mest förhandstippade som hon läst och engelske tidningen The Guardian gissar att det blir en poet i år. De fyra topplaceringarna på Ladbrokes spellista inför Nobelpriset innehas just nu av poeter.

En sak som jag tycker är lite lustig när jag jämför förra årets spellista (från dagen före avslöjandet) med dagens, är att förra årets toppnamn halkat så långt ner på listan. Det är lite som om spelarna tappat tron på förra årets favoriter och hittat nya. Se själva (båda listorna från Ladbrokes, den äldre sparad av mig förra året):

Förra året (dagen före avslöjandet)	Idag 30/9 2010
Amos Oz	Thomas Tranströmer (poet)
Herta Müller	Adam Zagajewski (poet)
Joyce Carol Oates	Ko Un (poet)
Philip Roth	Adonis (poet)
Thomas Pynchon	Antonio Tabucchi
Adonis	Haruki Murakami
Assia Djebar	Les Murray
Haruki Murakami	Yves Bonnefoy
Mario Vargas Llosa	Assia Djebar
Thomas Tranströmer	Thomas Pynchon

Herta Müller är av självklara skäl borta från listan, men vart tog de andra lågoddsarna från förra året vägen?

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Nobelpriset i Litteratur

Utmaningar för 2010

Det är dags att börja fundera på läsutmaningar för nästa år. Jag har hittat några olika som jag vill vara med på:

• Martina på Ett hem utan böcker fortsätter sin Klassiska Kvinnor utmaning med Skrivande svenskor – kvinnliga författare 1900-1950. Jag hänger på.
• Nobelpristagarutmaningen 2010 finns på Theresans blogg. Nobelpristagarna vill jag gärna läsa allihop.
• Lyran kör ett varv till i Jorden runt på 8 böcker 2 och jag följer med.
• Paperbacklover startar en Orange Prize Challenge. Orangeprisvinnarna finns redan med på min vill-läsa-lista, så det här är en utmaning jag gärna är med på.
• Min egen Bokustoppenutmaning fortsätter med Bokustoppen 2010.

Förutom dessa organiserade utmaningar har jag en del privata ambitioner, främst att försöka minska mängden oläst på hyllorna, men även att försöka läsa om. Sedan ett par år sätter jag en färgad pappersremsa i alla böcker jag läser och min tio-års-plan är att jag bara ska ha helt nyköpta böcker utan pappersremsa i. Böcker som aldrig lockar till omläsning ska sorteras bort.

Jag vill också läsa mer riktigt gamla böcker, före Shakespeare. I år har jag läst en del gamla romerska och grekiska texter, under 2010 är det gammal-nordisk/nord-europeiska texter som lockar, t.ex. de isländska sagorna, Beowulf och Nibelungens ring.

Nobeltipset

Hos Lyran kan man tävla om Nobelpristagare. Jättespännande och lärorikt tycker jag!

Älskade av Toni Morrison

Älskade är en sån bok som många (framför allt amerikanska) bokbloggare listar som den bästa bok de läst. Det verkar bero på att den är obligatorisk läsning i många amerikanska skolor, så många läser den i tonåren när de är som mest påverkbara. Boken gjorde starkt intryck på mig nu när jag läste den för första gången i trettioårsåldern, men det är inte det bästa jag läst. Det var inte helt lätt att hålla intresset uppe när Sethe, Denver och Älskade allt mer trasslar in sig i ett destruktivt förhållande baserat på Sethe och Denvers tro att Älskade är Denvers mördade syster som kommit tillbaka från graven för att avkräva Sethe botgöring. De partier som berättade bakgrundshistorien, slavtillvaron och deras liv utanför huset var de i mitt tycke intressantaste. Boken är trots allt väl läsvärd, framför allt för sin svidande kritik mot slavsystemet och den är en av de starkaste skildringar jag läst om hur familjer splittras och hur framför allt mödrar inte vågar älska sina barn eftersom de vet att de inte kommer få behålla dem. Och vådan av att älska sina barn för mycket …

Älskade läst jag som en del i Lyrans Jorden Runt på 8 böcker-utmaning.

Det femte barnet

Det femte barnet handlar om Harriet, en kvinna som i mitten av 60-talet gör något så omodernt som drömmer om att få en stor lycklig familj med många barn. Hennes kompisar praktiserar fri sex och anser att Harriet är lite knäpp. Sen träffar hon David som har samma drömmar som Harriet och tillsammans börjar de bygga sin dröm. Men det här är inte chick-lit och Doris Lessing skriver inte lyckliga historier. Precis som i Lessings mest kända bok “Gräset sjunger” vet vi redan från början att det kommer sluta illa, om inte annat för att Harriet och David har det för bra. De har ett stort fint hus med gott om utrymme för många gäster, fyra fina barn, Davids pappa tar hand om räkningarna och Harriets mamma sköter hushållet. Det är helt enkelt för bra för att få fortsätta.

Femte gången Harriet blir gravid är det inte många som blir glada. James, Davids pappa, är trött på att betala, Harriets mamma är trött på att göra arbetet och även David är färdig med småbarn. Harriet känner sig som en skurk som tvingar på dem ett spädbarn till. Hon har aldrig mått bra som gravid och den här graviditeten är värre än de tidigare. När barnet till slut föds tas det emot som ett monster.

Det femte barnet handlar om en familjs sönderfall under påfrestningarna av ett barn för mycket. Ett barn som dessutom beskrivs som en bortbyting, ett ont barn. Det gör ont i hjärtat på mig när jag läser om hur oönskad och oälskad Ben är från första dagen han föds. Att mamman efter en besvärlig graviditet stöter bort sitt barn kan ju hända, men att hela familjen önskar bort babyn är mer obegripligt. Det blir till slut Harriet som trots att hon inte kan älska Ben ändå försöker göra sin plikt mot honom och ta hand om honom,  något som står henne dyrt.

Miljön och (delvis) tonen i Lessings roman känns igen från Yates Revolutionary Road, men Harriet och David är på många sätt motsatsen till Frank och April. Harriet är lycklig som hemmafru och vill ha många barn; hennes liv krossas av ett ovanligt besvärligt barn. April som känner sig instängd i hemmafrurollen ser barnen som en belastning, något som låser henne fast i hemmet. Båda lever på många sätt i samma miljö, men där Harriet kritiseras för att hon vill stanna i hemmet, är det Aprils önskan att komma därifrån som krossar henne. Båda är djupt tragiska gestalter som på många sätt faller offer för sin omgivnings brist på förståelse.

Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur 2007.

Mannen utan öde

”För till och med där vid skorstenarna fanns det något som liknade lycka i uppehållen mellan plågorna. Alla frågar bara om vedermödorna, om ”fasorna”, trots att det för mig kanske är den upplevelsen som är mest minnesvärd.Ja, det är om det, om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar.

Om de frågar. Och om jag inte sjäv glömmer det.”

Det här är de sista raderna ur Imre Kertész bok ”Mannen utan öde”. Det kan tyckas elakt att citera slutraderna, men när det gäller förintelsen vet vi ju alla hur det slutade. Kertész berättar från en ung pojkes perspektiv, en fjortonåring som till en början tycker att det är ett spännande äventyr att bli deporterad till koncentrationsläger. Denna oskuld och acceptans av vad som händer gjorde ett stort intryck på mig, jag kunde se mig själv i denne pojke som inte ifrågasatte någonting, utan tog lycka och vedermödor som de kom och i någon mening litade på att vuxenvärlden hade skäl för allt som händer.Kertész har lyckats med det han skriver i slutraderna, att berätta om de glädjeämnen som ändå fanns i Auschwitz och Buchenwald mitt ibland allt det otäcka. Det är mycket bra skrivet.

Imre Kertész fick Nobelpriset i Litteratur 2002 och är augusti månads nobelpristagare i Amorosos/Litteraturas Nobelpristagarutmaning.

Bokrecension: Onåd

Titel: Onåd

Författare: J M Coetzee

Handling: En vit universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, har en affär med en av sina studenter. När förhållandet avslöjas ställs krav på David om att offentligt visa ånger. David vägrar och väljer istället att sluta.

Han drar sig undan till sin dotter Lucys gård som ligger i ett område befolkat av nästan enbart svarta och där maktbalansen håller på att förändras. En dag blir Lucy brutalt våldtagen av tre svarta män och Davids ”civiliserade” värld vänds upp och ner. (Från Bokus.com)

Varför läste jag boken nu: Coetzee fick Nobelpriset i Litteratur 2003 och är månadens nobelpristagare i Amoroso/Litteraturas nobelpristagareutmaning för juli 2009.

Min åsikt: Jag gillade den här boken. Lurie framställs som väldigt mänsklig och det är intressant att följa hans utveckling från arrogant kvinnotjusare till en (lite) mer ödmjuk person med insikt i sin egen dödlighet.

En rolig detalj är att Coetzee aldrig anger hudfärg när han beskriver personer i berättelsen. Samtidigt är det tydligt att hudfärg fortfarande spelar stor roll i Sydafrika, och som läsare tvingas man läsa mellan raderna för att förstå de komplicerade maktförhållanden som uppstår när människors status inte längre bestäms av deras härkomst. Ett exempel är Lucys granne Petrus, som under apartheidtiden skulle kunnat varit hennes gårdskarl, men som nu är markägare och en person vars välvilja hon blir allt mer beroende av. Detta har David, som är äldre,  mycket svårt att acceptera.

Ett halvt liv av V.S. Naipaul

V.S. Naipaul fick Nobelpriset i litteratur 2001 och var månadens Nobelpristagare i Theresans Nobelpristagarutmaning i mars-maj.

Ett halvt liv handlar om första hälften av  Willie Chandrans, från hur hans föräldrar träffas tills han kommer upp i 40-årsåldern och inser att han bara levt ett halvliv, där han inte uträttat något värdefullt och mest lutat sig mot andra människor snarare än tagit eget ansvar för sitt liv.

Jag tyckte boken var förvånansvärt bra; Lessings ”Den femte sanningen” som har lite samma känsla orkade jag ju inte läsa ut. Här är jag mer intresserad av hur det ska gå (att det bara är 225 sidor hjälper nog till). Wille är en ganska ömklig figur, visserligen tar han egna initiativ och styr på många sätt sitt eget liv, men det är via andra människor. Hans största problem är egentligen inte att hans liv saknar innehåll, utan att han själv tycker att det inte är mycket värt.

Det bästa med boken är beskrivningarna av de olika miljöer och personer Willie träffar på. Naipaul gör Indien, London och Västafrika levande och beskriver olika bifigurer så man blir intresserad. Egentligen tycker jag det är synd att man inte får veta mer om kvinnorna i hans liv, mamman, systern, hustrun, m.fl. Deras historia berättas, men man får inte veta speciellt mycket om deras tankar och känslor. Fast då hade det blivit en annan bok!

Jag gillade att läsa Ett halvt liv och kan mycket väl tänka mig att pröva något annat av V.S. Nailpaul i framtiden.

Mitt namn är Röd av Orhan Pamuk

Orhan Pamuk fick Nobelpriset i Litteratur 2006 och var månadens Nobelpristagare i Litteraturas Nobelpristagarutmaning under april månad. Mitt namn är Röd är den första boken av honom som jag har läst.

Mitt namn är Röd utspelar sig i Istanbul 1591. En man återvänder till staden efter tolv års bortavaro för att söka upp sin ungdomskärlek och får i uppdrag att hitta den som mördst en miniatyrmålare. Berättelsen innehåller fascinerande beskrivningar av den bortglömda konsten att illuminera böcker, berättelser från dåtida illustrerade böcker, en kärlekshistoria och ond bråd död. Den känns inte som en deckare, även om mordet på Elegant Effendi är startpunkten för berättelsen så är varken offret eller gärningen i sig särskilt viktiga. Mordet är mest en förevändning för att få skildra livet i en målarverkstad på 1500-talet, bland mästare och lärlingar.

Den här historien utspelar sig i brytningstiden när det traditionellt osmanska sättet att måla utmanas av influenser från Venedig och det västerländska porträttmåleriet. Boken är full av ingående beskrivningar av fantastiskt vackra målningar och jag önskar medan jag läser att boken varit illustrerad med några av dem. Frågan om det går att kombinera personlig stil med traditionell perfektionism  och rädslan att häda genom att överträda förbudet mot realistiska avbildningar diskuteras utifrån många vinklar.

Pamuk använder percis som den förra boken jag läste (Spåren på bryggan) tekniken att byta talesperson mellan varje kapitel. Första kapitlet är det den mördade som för ordet, och i senare kapitel får vi träffa på inte bara de inblandade miniatyrmålarna utan Pamuk låter även teckningar och till och med färgen Röd få ordet. I början hade jag svårt att engagera mig i boken, kanske på grund av de eviga perspektivbytena eller kanske på grund av att personerna till en början är ganska ytligt tecknade, men när jag kommit halvvägs var jag fast. Boken är fascinerande men inte helt lätt att ta till sig.

Uppdatering Nobeltrio

Jag har kollat igenom vad andra har valt och jag begriper inte hur jag kunde glömma Herman Hesse, som en gång i tiden var min favoritförfattare! Jag har svårt att komma ihåg att han faktiskt är Nobelpristagare. Så någon av hans böcker måste med på listan, t.ex. Sidharta, boken som fick mig att börja fundera över filosofi. Sidharta har tre egenskaper som han skryter med: han kan fasta, han kan tänka och han kan vänta. Dessa tre egenskaper har jag försökt göra till mina, även om jag inte vet om jag lyckats speciellt bra. Så Sidharta hamnar högst upp på listan, och de tre jag valde först får dela på andra platsen!