Bokrecension: Onåd

Titel: Onåd

Författare: J M Coetzee

Handling: En vit universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, har en affär med en av sina studenter. När förhållandet avslöjas ställs krav på David om att offentligt visa ånger. David vägrar och väljer istället att sluta.

Han drar sig undan till sin dotter Lucys gård som ligger i ett område befolkat av nästan enbart svarta och där maktbalansen håller på att förändras. En dag blir Lucy brutalt våldtagen av tre svarta män och Davids ”civiliserade” värld vänds upp och ner. (Från Bokus.com)

Varför läste jag boken nu: Coetzee fick Nobelpriset i Litteratur 2003 och är månadens nobelpristagare i Amoroso/Litteraturas nobelpristagareutmaning för juli 2009.

Min åsikt: Jag gillade den här boken. Lurie framställs som väldigt mänsklig och det är intressant att följa hans utveckling från arrogant kvinnotjusare till en (lite) mer ödmjuk person med insikt i sin egen dödlighet.

En rolig detalj är att Coetzee aldrig anger hudfärg när han beskriver personer i berättelsen. Samtidigt är det tydligt att hudfärg fortfarande spelar stor roll i Sydafrika, och som läsare tvingas man läsa mellan raderna för att förstå de komplicerade maktförhållanden som uppstår när människors status inte längre bestäms av deras härkomst. Ett exempel är Lucys granne Petrus, som under apartheidtiden skulle kunnat varit hennes gårdskarl, men som nu är markägare och en person vars välvilja hon blir allt mer beroende av. Detta har David, som är äldre,  mycket svårt att acceptera.

Annonser

Revolutionary Road av Richard Yates

Revolutionary RoadRevolutionary Road har varit väldigt aktuell nu i vår. Man har kunnat se den på bio och boken har kommit ut i ny filmomslagsutgåva och hamnat på försäljningstopplistan. Boken gavs ursprungligen ut på 50-talet, den tid som den utspelas på.

Frank och  April Wheeler lever ett till synes lyckligt liv i förorten. De har ett fint hus, två barn, Frank jobbar med marknadsföring och April är hemmafru. Det är bara det att Wheelers ser ner på förortsidyllen; de ser den som trist och hopplös. Själva är de för fina för att vara förortsmänniskor. Denna skillnad mellan det liv de lever och det de säger sig vilja leva blir uppenbart för dem efter en misslyckad amatörteaterföreställning. April står inte längre ut med att fortsätta som hemmafru; Frank är trött på sitt meningslösa, tråkiga jobb. Det är först när de börjar planera för att göra något annat som Frank upptäcker värdet med det de redan har. Och då är det för sent…

Revolutionary Road är allmänt ansedd som en dyster och negativ bok, men den är mycket bra skriven. Under läsningen satt jag och var arg på både Frank och April, bara för att de inte klarar av att vara ärliga varken mot sig själva eller varandra. Det var många minnesvärda scener och boken var riktigt spännande eftersom man in i det sista var osäker på slutet. Rekommenderas.

Frukost på Tiffanys av Truman Capote

Frukost på Tiffany’s berättas av ung man som vill bli författare. Han råkar bo i våningen ovanför Holly Golightly, en riktig partyflicka. Holly börjar ringa på författarens ringklocka när hon kommer hem efter en festnatt och glömt portnyckeln hemma, och så småningom lär de känna varandra. Holly lever på att låta sig bjudas på middag av rika män och även om hon verkar sorglös har hon haft ett tufft liv. Författaren (och läsaren) får sympati för henne och försöker hjälpa henne. Det är en mycket gripande och fin långnovell, som också blivit en storfilm med Audrey Hepburn i huvudrollen som Holly.

Mitt namn är Röd av Orhan Pamuk

Orhan Pamuk fick Nobelpriset i Litteratur 2006 och var månadens Nobelpristagare i Litteraturas Nobelpristagarutmaning under april månad. Mitt namn är Röd är den första boken av honom som jag har läst.

Mitt namn är Röd utspelar sig i Istanbul 1591. En man återvänder till staden efter tolv års bortavaro för att söka upp sin ungdomskärlek och får i uppdrag att hitta den som mördst en miniatyrmålare. Berättelsen innehåller fascinerande beskrivningar av den bortglömda konsten att illuminera böcker, berättelser från dåtida illustrerade böcker, en kärlekshistoria och ond bråd död. Den känns inte som en deckare, även om mordet på Elegant Effendi är startpunkten för berättelsen så är varken offret eller gärningen i sig särskilt viktiga. Mordet är mest en förevändning för att få skildra livet i en målarverkstad på 1500-talet, bland mästare och lärlingar.

Den här historien utspelar sig i brytningstiden när det traditionellt osmanska sättet att måla utmanas av influenser från Venedig och det västerländska porträttmåleriet. Boken är full av ingående beskrivningar av fantastiskt vackra målningar och jag önskar medan jag läser att boken varit illustrerad med några av dem. Frågan om det går att kombinera personlig stil med traditionell perfektionism  och rädslan att häda genom att överträda förbudet mot realistiska avbildningar diskuteras utifrån många vinklar.

Pamuk använder percis som den förra boken jag läste (Spåren på bryggan) tekniken att byta talesperson mellan varje kapitel. Första kapitlet är det den mördade som för ordet, och i senare kapitel får vi träffa på inte bara de inblandade miniatyrmålarna utan Pamuk låter även teckningar och till och med färgen Röd få ordet. I början hade jag svårt att engagera mig i boken, kanske på grund av de eviga perspektivbytena eller kanske på grund av att personerna till en början är ganska ytligt tecknade, men när jag kommit halvvägs var jag fast. Boken är fascinerande men inte helt lätt att ta till sig.

Casino Royale av Ian Fleming

Casino Royale är den första boken om James Bond. Han beskrivs som ganska annorlunda än vad jag är van vid från filmerna (jag har sett alla flera gånger), mer Daniel Craig än Sean Connery, kan man säga. Jag som är van vid en charmig kvinnokarl med glimten i ögat hade först lite svårt att ta till mig Ian Flemings arroganta machoman med kalla ormögon som mest tycker kvinnor är till besvär. Men detta är ju som sagt första boken, och innan boken är slut har James tvingats omvärdera både sin egen yrkesroll och kvinnornas plats i hans liv.

Boken var lite i hårdkoktaste laget för mig, men det var kul att se hur mycket som stämmer med filmversionen och hur mycket som är ändrat. I filmen kämpar Bond mot ett internationellt brottssyndikat, i boken är det kommunisterna och deras spioner som är den stora fienden. I filmen spelar de om elektroniska pengar, i boken är det en check. Vesper har ungefär samma roll i boken som i filmen, men hon skildras som mycket mer kompetent i filmen än i boken. Alla skojiga prylar är naturligtvis uppdaterade i filmen och bilmodeller utbytta. Slutet är samma, men utspelar sig på ett helt annat sätt. Och så vidare… Framför allt är boken bara en del av filmen; cirka halva filmen är baserad på boken, resten är tillägg.

En anledning till att filmen innehåller så mycket mer är att boken börjar väldigt abrupt, man slungas direkt in i handlingen och sedan är det full fart. Lite respit får man i avsnitt där Bond filosoferar över sin inställning till kvinnor (de är mest till besvär) och sin yrkesroll. Lite nyfiken blir jag på att läsa fler av Flemings böcker för att se om Bond kan fortsätta utvecklas och hur trogna filmversionerna är, men trots allt föredrar jag filmernas Bond med glimten i ögat framför bokens kalla arroganta Bond, så det blir nog inte i första taget.