Recension: Metamorfoser

Titel: Metamorfoser

Författare: Publius Ovidius Naso

Vad är det: Ovidius’ väldiga myt- och sagosamling Metamorfoser har haft ett starkt inflytande på europeisk litteratur. Den har överallt väckt beundran och har skänkt stoff till diktare som Shakespeare, Milton och Goethe. Som källa till den grekisk- latinska mytologin är ”metamorfoserna” ovärderlig, inte minst därför att de innehåller en stor mängd berättelser som inte överlevt i någon annan form. Här möter vi Dafne, Faëton, Narcissos, Pyramus och Thisbe, Niobe, Daidalos och Ikaros, Orfeus och många andra av den klassiska litteraturens odödliga gestalter. (Källa: bokförlaget Natur & Kultur)

Varför läste jag boken nu: Jag läste boken som del av Rebecka Reids Really Old Classics Challenge.

Min åsikt: Som barn kom jag i kontakt med den grekiska mytologin genom SVT:s julkalender 1981 Stjärnhuset (som hade en interaktiv julkalender där man klistrade in stjärnbilder), och genom olika sagosamlingar. Många av dessa berättelser är kända idag enbart på grund av Ovidius Metamorfoser.

Utgåvan jag läste innehåller ett urval ur Ovidius Metomorfoser, tillsammans med den latinska originaltexten och information om var i originalet utdraget kommer ifrån. Vid första genomläsningen kändes urvalet rikhaltigt och jag avbröt vid flera tillfällen läsningen i så mycket som flera veckor eftersom det episka formatet var svårläst för mig. När jag läst sista sidan vände jag tillbaka och läste om första berättelsen igen och jag tror att det här är en bok jag kommer återkomma till. Nu skulle jag gärna ha tag i en mer komplett översättning.

Ovidius styrka ligger i miljöbeskrivningarna. Det är måleriskt och vackert beskrivet och stundtals väldigt detaljrikt. Metamorfoserna är oftast bokstavliga, Io som blir förvandlad till en kviga, Daphne som förvandlas till det första lagerträdet, men här finns också berättelsen om Pyramus och Thisbe, föregångare till Romeo och Julia, där där det dubbla självmordet förvandlar mullbärsträdets frukter från vita till blodröda. 

Min favorit är berättelsen om Filemon och Baukis, det strävsamma gamla paret som av när gudarna frågar vad de önskar sig mest av allt svarar ”och då hela vårt liv vi levat i endräkt, må vi då ock somna in vid samma timme och aldrig jag hennes dödsbål se eller själv begravas av henne.” De förvandlas när de nått sin levnads slut till två sammanflätade träd. Ovidius själv har sett träden så det måste vara sant!

4 svar

  1. […] Ovid’s Metamorphoses (Stories about change, physical and metaforical. My favourite story was about Filemon and Baucis, the old married couple whose only wish was for neither of them to survive the other. When it was time for them to leave this world they were transformed into two intertwined trees.) […]

  2. Nu finns en fullständig översättning i nyutgåva: Harry Arminis översättning av Metamorfoserna från sent 1960-tal har kommit som pocket på bokförlaget ruin 2013.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: