Den blå rullgardinen

Den blå rullgardinen är första delen i Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen. Den kretsar runt Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela. Angela blir vid tolv års ålder föräldralös och får bo hos sin faster och det är livet på herrgården Eka med grannar, släktingar och bekanta som är fokus för berättelsen.

Jag tycker inte riktigt Den blå rullgardinen står på egna ben. Den är jättetrevlig att läsa, idyllisk och fantastiskt fin i sin skildring av bokens personer, men det är väldigt tydligt den första boken i en serie. Inget blir riktigt påbörjat eller avslutat, det är ett antal episoder ur fröknarnas liv, och det räcker i och för sig långt när det är så bra skrivet. Det enda jag beklagar är att jag inte har alla delar i serien i en volym, för om fortsättningen är lika bra skriven som den första delen så kommer jag vilja läsa hela serien, och förhoppningsvis blir det en hel berättelse av det till slut.

Jag förstår att sexskildringarna chockerade läsarna när boken ursprungligen gavs ut 1930, men med dagens mått är de väldigt snälla. Det von Krusenstjerna är duktig på är att beskriva känslorna i ett kärleksmöte, utan att väja för det kroppsliga, och det är väldigt inkännande och fint. Över huvudtaget är det person- och miljöbeskrivningarna som är behållningen, och antagligen inte av samma anledning som ursprungligen gjorde Krusenstjernas böcker populära. För mig är det nostalgin som är lockelsen, längtan till ett enklare liv som herrgårdsfröken med egen hönsgård på landet. Tjänstefolket är märkligt osynligt i boken, så det är lätt att tänka bort dem och föreställa mig själv där, fast nu och med herrgården totalrenoverad, med en kopp te på verandan, och det är väldigt nära min bild av en ideal tillvaro. Den ro och idyll boken utstrålar är helt klart något jag ska försöka återskapa i mitt eget liv. De mer dramatiska händelserna i boken får stanna mellan pärmarna.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: , ,

En sorts kärlek

En sorts kärlek av Ray Kluun är en hemsk bok. Hemskt bra. Den handlar om en kroniskt otrogen man som hanterar sin frus insjuknande i cancer genom att för första gången skaffa sig en stadig flickvän vid sidan av. Jag var beredd att hata både huvudpersonen och boken, men istället sitter jag och gråter av medkänsla. Nog för att jag visste att cancer är hemskt, men så här rättframt har jag aldrig sätt det beskrivet tidigare.

Huvudpersonerna Sten (berättaren) och Carmen har på många sätt det perfekta livet: bra arbete, en gullig dotter och varandra. Enda problemet är Stens eviga otrohet, men den väljer Carmen att blunda för. Så drabbas familjen av det otänkbara – Carmen har bröstcancer och pga en läkarmiss upptäcks den försent. Sten står hela tiden vid hennes sida, genom den ena obehagliga behandlingen efter den andra, men för att orka med flyr han till en annan kvinna så ofta han kommer ifrån.

Boken är skriven helt från Stens perspektiv och är på det viset en skildring av hur en anhörig upplever cancer. Jag känner mig oerhört tacksam för att jag aldrig behövt uppleva cancer på så nära håll som Sten och Carmen tvingas göra. Sten är på många sätt en självisk skithög, men hade man själv klarat det så mycket bättre? Inte för att jag skulle flytt till tillfälliga förbindelser, men kanske in i böcker eller ut på internet?

Det här är en ganska jobbig bok att läsa, eftersom den väcker så mycket känslor. Jag skulle inte våga rekommendera den till vem som helst – det är nog inte alla som vill veta så mycket om hur det är att leva med en dödsjuk cancerpatient! Men om man orkar läsa den är den en mycket sorglig och tänkvärd bok.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: ,

Berlinerpopplar

Berlinerpopplar är första delen i en trilogi av Anne B. Ragde och det märks. De första 90 sidorna (av en bok på 280 sidor) är introduktion, ca 30 sidor var om Erlend, Margido och Tor Neshov. Precis som i svenska motsvarigheten Brunstkalendern (som jag också gillade) handlar Berlinerpopplar om omaka syskon som återförenas i samband med en förälders död. Till skillnad från Brunstkalendern är Berlinerpopplar inte en avslutad historia, utan det känns verkligen att det är början av en serie.

Jag tyckte Berlinerpopplar var en väldigt trevlig bok, även om den handlar om en splittrad familj och mörka familjehemligheter. Om huvudpersonerna varit kvinnor istället för män hade jag klassad boken som  chick-lit. Det mest negativa var att historien inte fick något ordentligt slut, men det kanske är lite för mycket begärt av första delen i en serie. Nästa del, Eremitkräftorna, åker härmed upp på min vill-läsa-lista!

Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk

För ungefär ett år sedan läste jag Bitterfittan av Maria Sveland och retade mig på hur Sara gnällde sig igenom livet trots att hon har det jämförelsevis bra. Mycket av det hon klagade på hade mer att göra med hennes dåliga självkänsla än medveten diskriminering.

För några månader sedan läste jag Familjens projektledare säger upp sig och retade mig på hur omedveten Gunilla var över hur mycket hon tog för givet av det hennes man projektledde (som t.ex. skötseln av bilen). Hennes sätt att bara släppa allt och skapa en omöjlig situation för hennes snälle man kändes rent elakt.

Nu har jag läst Ur vulkanens mun och hittat en modern äktenskapsdystopi som jag faktiskt kan känna igen mig i, även om jag aldrig haft så svåra äktenskapsproblem som paret i boken har. Annas irritation och retlighet har jag också upplevt (även om jag brukar kalla det PMS och begränsa mig till en vecka i månaden) och jag förstår precis var den kommer ifrån. Zweigberks beskrivning av ett havererande äktenskap känns äkta för mig och det blir en nyttig varning för mig att vårda mitt äktenskap så att inte omsorgen om varandra går förlorat i irritation och surhet som det gjort för Anna och Mats.

En mycket läsvärd bok.

Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger

Den här boken hade jag hört både gott och dåligt om innan den blev utvald till aktuell bok i en bokcirkel jag är med i. Vissa sa att det var fantastisk, andra att de inte orkade läsa ut den. Jag var alltså rätt tveksam innan jag började läsa, men nu när jag läst ut den tvekar jag inte längre – den här boken är fantastisk!

Historien berättas omväxlande av Clair och Henry. Henry har en genetisk sjukdom som gör att han reser i tiden utan att kunna ta något med sig eller kunna kontrollera vart han kommer. Clair är hans livs kärlek, från det att de träffas när han är 28 år och hon är 22, fast hon har känt honom sedan hon var 6 år gammal och han 36 år. Det låter förvirrande, men boken struktur gör att det är ganska lätt att hänga med i svängarna.

Boken är huvudsakligen kronologiskt berättad, från deras första möte(n), så att vi ser historien från deras båda synvinklar och förstår helvetet att kunna se in i framtiden, eller åka tillbaka i tiden, utan att kunna ändra något – allting har ju redan hänt! Det är väldigt skickligt upplagt och ödesmättat och helt klart en av de bästa böcker jag läst i år. Jag kommer rekommendera den till alla jag känner.

Det finns annan frukt än apelsiner av Jeanette Winterson

Jeanette Winterson blandar minnen från sin uppväxt med kommentarer och sagor och resutlatet blir en spännande inblick i hur det kan vara att växa upp i en starkt (fri-)religiös familj. Hennes uppväxt är lycklig, om än något bisarr, men när hon i tonåren förälskar sig i en annan flicka bryter helvetet löst.

Det här var en spännande bok att läsa, delvis för att den är skriven som ett stilistiskt experiment som blandar självbiografiskt material med infall och belysande berättelser, delvis för den beskriver en annorlunda uppväxt. Jag gillade den och kommer säkert att läsa mer av Jeanette Winterson.

Snömannen av Jo Nesbø

Snömannen är en riktigt otäck deckare. Anti-hjälte-polisen Harry Hole utreder en serie försvinnanden och mord där den gemensamma nämnaren är att offren är gifta mödrar och att en snögubbe funnits på platsen. Nesbø skriver i bästa Jeffrey Deaver-stil, med många oväntade vändningar och en undanglidande mördare som inte avslöjas förrän i sista minuten. Jag tyckte den var riktigt bra och den gav definitivt nytt bränsle åt min mörkrädsla 🙂