Den femte årstiden

Den femte årstiden är femte och avslutande delen i Mons Kallentofts deckarserie om Malin Fors och de andra Linköpingspoliserna. Det är en rapp och välskriven deckare, även om jag själv känner en viss lättnad att det är sista boken i serien – det börjar bli lite för mycket metaforiska krälande ormar, tusenfotingar och  svavelstinkande moln av ondska.

Malin Fors har börjat få ordning på sitt liv. I förra boken gav hon upp spriten och skaffade sig en trevlig pojkvän, nu börjar de försiktigt planera för ett liv tillsammans. Hennes dotter Tove trivs på nya internatskolan. Det enda som inte är idylliskt är Malins fortsatta besatthet av fallet Maria Murvall, kvinnan vars överfall hon började utreda redan i första boken. Malin får ett tips om en annan kvinna som råkat ut för samma sak som Maria och det visar sig vara toppen av ett isberg…

Kallentoft målar en mycket dyster och ganska sjuk bild av Sverige, som iallafall jag har svårt att känna igen mig i. Han beskriver ett klasshat, både riktat mot överklassen som roten till allt om, och från de personer som han låter representera överklassen och som beskrivs som helt omänskliga. Markis de Sade hade känt sig helt hemma i de kretsar mördaren rör sig i. Välskrivet, om än något repetativt, och en otäck djupdykning i den rena ondskan.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Mons Kallentoft, Den femte årstiden

För evigt dömd

För evigt dömd av Harlan Coben är vid första ögonkastet en typisk spänningsroman, en sån som det går tretton på dussinet av. En man anklagas för att vara pedofil; en tonårsflicka försvinner spårlöst. En journalist får för sig att börja rota i båda historierna, delvis för att hennes jobb står på spel och delvis för att hon känner på sig att det finns något kvar att avslöja. Förutsägbart nog leder det till elände för henne.

MEN, det finns något i boken som gör den intressantare än den typiska spänningsromanen. Dels är den både spännande och välskriven, men det intressantaste för mig är temat av förlåtelse som genomströmmar boken. Kan man och bör man förlåta någon som gjort något hemskt mot en? Förtjänar man att bli förlåten för det hemska man själv gjort?

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Harlan Coben, För evigt dömd