Det femte barnet

Det femte barnet handlar om Harriet, en kvinna som i mitten av 60-talet gör något så omodernt som drömmer om att få en stor lycklig familj med många barn. Hennes kompisar praktiserar fri sex och anser att Harriet är lite knäpp. Sen träffar hon David som har samma drömmar som Harriet och tillsammans börjar de bygga sin dröm. Men det här är inte chick-lit och Doris Lessing skriver inte lyckliga historier. Precis som i Lessings mest kända bok “Gräset sjunger” vet vi redan från början att det kommer sluta illa, om inte annat för att Harriet och David har det för bra. De har ett stort fint hus med gott om utrymme för många gäster, fyra fina barn, Davids pappa tar hand om räkningarna och Harriets mamma sköter hushållet. Det är helt enkelt för bra för att få fortsätta.

Femte gången Harriet blir gravid är det inte många som blir glada. James, Davids pappa, är trött på att betala, Harriets mamma är trött på att göra arbetet och även David är färdig med småbarn. Harriet känner sig som en skurk som tvingar på dem ett spädbarn till. Hon har aldrig mått bra som gravid och den här graviditeten är värre än de tidigare. När barnet till slut föds tas det emot som ett monster.

Det femte barnet handlar om en familjs sönderfall under påfrestningarna av ett barn för mycket. Ett barn som dessutom beskrivs som en bortbyting, ett ont barn. Det gör ont i hjärtat på mig när jag läser om hur oönskad och oälskad Ben är från första dagen han föds. Att mamman efter en besvärlig graviditet stöter bort sitt barn kan ju hända, men att hela familjen önskar bort babyn är mer obegripligt. Det blir till slut Harriet som trots att hon inte kan älska Ben ändå försöker göra sin plikt mot honom och ta hand om honom,  något som står henne dyrt.

Miljön och (delvis) tonen i Lessings roman känns igen från Yates Revolutionary Road, men Harriet och David är på många sätt motsatsen till Frank och April. Harriet är lycklig som hemmafru och vill ha många barn; hennes liv krossas av ett ovanligt besvärligt barn. April som känner sig instängd i hemmafrurollen ser barnen som en belastning, något som låser henne fast i hemmet. Båda lever på många sätt i samma miljö, men där Harriet kritiseras för att hon vill stanna i hemmet, är det Aprils önskan att komma därifrån som krossar henne. Båda är djupt tragiska gestalter som på många sätt faller offer för sin omgivnings brist på förståelse.

Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur 2007.

2 svar

  1. […] Andra som läst och tyckt är Paula och Bokmania. […]

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: