Kärlekens väv

Kärlekens väv av Ahdaf Soueif har jag kämpat med i sex veckor, ibland har boken blivit liggande orörd i flera dagar i rad, ibland har jag gjort stora framsteg. Sex veckor är väldigt lång tid för mig för en bok på under 500 sidor. För ett par veckor sedan läste jag en lika lång bok av Elisabeth George på en dag …

Vad handlar den om då?

Kärlekens väv väver samman personer i samma släkt över tiden, dels genom att berätta om Anna och Sharif i början på 1900-talet, dels genom att berätta om deras nutida släktingar Amal, Isabel och Omar vid 1900-talets slut. Det är Amal som är berättaren; hon får en dag besök av Isabel som skickats dit av Omar med en koffert Isabel ärvt, fylld med brev och dagböcker skrivna av Anna (Isabels mormorsmor) och Layla, Amals och Omars farmor. Amal sorterar breven och dagboksanteckningarna i kronologisk ordning och börjar berätta historier, blandat med händelser i hennes egen vardag, den spirande kärleken mellan Isabel och Omar och Egyptens politiska historia.

Vad var det som var så jobbigt?

Boken var egentligen inte så jobbig att läsa, bortsett från att det gammaldags språket irriterade mig i början. Visst ska brev och dagboksanteckningar föreställa skrivna vid 1900-talets början, men det kändes inte äkta. Med tiden vande jag mig och slutade reagera.

Boken blandar Amals röst med Annas och Laylas brev och dagböcker och det är ofta inte helt tydligt vem som berättar. Efter ett par meningar har det framgått, men det är lite förvirrande att fortsätta läsa en text som plötsligt bytt berättare. På många ställen var bytet av röst markerat genom att texten var kursiv eller inte, men det gällde inte överallt. En mer påkostad utgåva än min pocketbok kanske skulle använt olika font för att markera de olika personerna. Det hade antagligen gjort läsningen enklare.

På sina ställen känns boken som en intensivkurs i egyptisk politik. Det blir på sina ställen väldigt mycket namn som bara är namn på politiker eller åhörare, omöjliga att skilja åt eftersom vi inte får tillräckligt med information om deras personlighet. Eftersom det är en roman litar jag inte på att författaren hållit sig till historiska fakta genom hela historien, t.ex. tar Sharif och Anna aktiv del i egyptisk politik och deras handlingar måste ju vara påhittade (eller egentligen utförts av någon annan), så jag kände på många ställen i boken ett behov av en riktig fackbok om Egyptens moderna historia. Här kunde det gärna funnit ett efterord eller extramaterial.

Varför fortsätta läsa?

En bok som jag tycker är totalt ointressant eller dålig fortsätter jag inte läsa i. Men en bok som är omväxlande tråkig och intressant har jag svårt att släppa helt. Vissa partier i boken gillade jag, vissa för lite för mycket politik. Jag är egentligen intresserad av historia och politik, men i en roman vill jag inte att politiken tar överhanden över romantiken eller huvudpersonernas berättelser. De bitar som handlar om Amals liv i nutida Egypten intresserade mig mer än de som berättade om likheter och skillnader mellan olika nationalistiska partier.

Dessutom var den ett val i en online-bokcirkel jag är med i. Visserligen skulle den varit utläsa i mitten av november, men jag är bara glad att den blev utläst alls.

Går den att rekommendera till andra läsare?

Jag skulle inte våga rekommendera Kärlekens väv till någon annan. Den har sina starka sidor, men kräver en hel del engagemang av läsaren utan att ge så jättemycket tillbaka. Den är verkligen inte dålig, men för långdragen och  kräver visst intresse av Egyptens politiska 1900-tals-historia.

Lycka och ett par blå skor

Lycka och ett par blå skor är sjunde boken om i Alexander McCalls serie om Damernas Detektivbyrå och den första jag blivit odelat förtjust i. Mma Ramotswe har visserligen bara ganska ointressanta fall under utredning, men det ger desto mer spelrum för de inblandades personligheter och vardagsvisdom. Mma Makutsi råkar berätta för sin fästman att hon är feminist och blir sedan rädd att hon skrämt bort honom. Mma Ramotswe gör kategoriska uttalanden och tvingas ändra åsikt om sådant som berör andra. J.L.B. Matekoni är lugn och sansad som vanligt, men unnar sig själv något extra som omväxling. En riktigt trevlig läsupplevelse!