Den femte årstiden

Den femte årstiden är femte och avslutande delen i Mons Kallentofts deckarserie om Malin Fors och de andra Linköpingspoliserna. Det är en rapp och välskriven deckare, även om jag själv känner en viss lättnad att det är sista boken i serien – det börjar bli lite för mycket metaforiska krälande ormar, tusenfotingar och  svavelstinkande moln av ondska.

Malin Fors har börjat få ordning på sitt liv. I förra boken gav hon upp spriten och skaffade sig en trevlig pojkvän, nu börjar de försiktigt planera för ett liv tillsammans. Hennes dotter Tove trivs på nya internatskolan. Det enda som inte är idylliskt är Malins fortsatta besatthet av fallet Maria Murvall, kvinnan vars överfall hon började utreda redan i första boken. Malin får ett tips om en annan kvinna som råkat ut för samma sak som Maria och det visar sig vara toppen av ett isberg…

Kallentoft målar en mycket dyster och ganska sjuk bild av Sverige, som iallafall jag har svårt att känna igen mig i. Han beskriver ett klasshat, både riktat mot överklassen som roten till allt om, och från de personer som han låter representera överklassen och som beskrivs som helt omänskliga. Markis de Sade hade känt sig helt hemma i de kretsar mördaren rör sig i. Välskrivet, om än något repetativt, och en otäck djupdykning i den rena ondskan.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Mons Kallentoft, Den femte årstiden

För evigt dömd

För evigt dömd av Harlan Coben är vid första ögonkastet en typisk spänningsroman, en sån som det går tretton på dussinet av. En man anklagas för att vara pedofil; en tonårsflicka försvinner spårlöst. En journalist får för sig att börja rota i båda historierna, delvis för att hennes jobb står på spel och delvis för att hon känner på sig att det finns något kvar att avslöja. Förutsägbart nog leder det till elände för henne.

MEN, det finns något i boken som gör den intressantare än den typiska spänningsromanen. Dels är den både spännande och välskriven, men det intressantaste för mig är temat av förlåtelse som genomströmmar boken. Kan man och bör man förlåta någon som gjort något hemskt mot en? Förtjänar man att bli förlåten för det hemska man själv gjort?

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Harlan Coben, För evigt dömd

Under jorden i Villette

Under jorden i Villette är tredje boken i Ingrid Hedströms serie om belgiska undersökningsdomaren Martine Poirot. Precis som tidigare delar gillade jag denna väldigt mycket, vilket är konstigt eftersom det egentligen inte är någon vidare bra skriven deckare. Alla böcker i serien kretsar runt ett identitetsbyte, några decennier tidigare skedde något som gjorde att någon gick under jorden och bytte namn, och sedan är det upp till Poirot och hennes medarbetare att lista ut vilket namn personen använder nu. Läsaren förstår nästan med en gång vem det är, men det konstiga är att boken inte tappar spänningen ändå – trots att det stora uppklarandet bara bekräftar det läsaren funderat ut så är boken så charmig och intressant att det inte gör något. Under jorden i Villette är precis så härlig som en sommardeckare ska vara. Läs den!

Hitta boken hos Bokus Adlibris

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Under jorden i Villette, Ingrid Hedström, Villette

Flickan med snö i håret

Flickan med snö i håret av Ninni Schulman var en rolig överraskning. Jag hade inga större förväntningar när jag köpte den, utan det som lockade var mest att den utspelar sig i Hagfors, en ny ort att sätta på deckarkartan. Var den utspelar sig visade sig spela mindre roll, vilken skogsnära småstad som helst i Sverige skulle kunna vara skådeplatsen, men de låga förväntningarna var onödiga – det här är en jättebra deckare! Personerna är sympatiska och trovärdiga och intrigen spännande. Årets bästa hittills!

På själva nyårsafton försvinner 16-åriga Hedda spårlöst. En tid senare hittas en ung flicka mördad i en jordkällare. Är detta den försvunna Hedda? Vad är det som pågår bakom stängda dörrar i fredliga Hagfors?

Huvudpersoner är Magda, journalist och nyss återinflyttad till hembygden efter ett antal år i Stockholm, och poliserna Petra och Christian. Alla har befriande vardagliga liv, även om hela historien kommer Petra lite för nära när hennes dotter, jämnårig med mordoffret, plötsligt en helg slutar svara i mobiltelefonen…

Detta är en ovanligt stark deckardebut och jag ser fram emot att få läsa mer av Ninni Schulman.

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Ninni Schulman, Flickan med snö i håret

Vredens tid

Vredens tid av Stefan Tegenfalk är första delen i en planerad trilogi om kriminalkommissarie Walter Gröhn och Jonna de Brugge.

Boken handlar om den gamle polisen Walter som tillsammans med den unga praktikanten Jonna försöker lösa en serie vansinnesdåd. De motarbetas av polisledningen som tidigt låst sig på ett annat spår och tvingas ta till oortodoxa metoder för att ge fallet en lösning.

Bra: Walter och Jonna är ett väldigt trevligt radarpar som jag gärna läser mer om. De får mig att tänka på trevliga brittiska polisserier, som också ofta har en gammal erfaren, aningen butter, polis och hans unga pigga assistent i huvudrollen. Skildringen av samarbetet mellan olika sorters poliser är också trovärdigt om än lite deprimerande beskrivet. Jag hoppas den verkliga polisen inte är fullt lika vänskapskorrumperad som den framställs i den här boken!

Mindre bra: Boken innehåller inte bara Walter och Jonnas utredning, det finns också ett sidospår med en urspårad polis och några smågangsters. Gissningsvis är det detta sidospår som kommer ge den röda tråden mellan böckerna i denna planerade trilogi, med den urspårade polisen som superskurk, men i denna första bok är det mest i vägen. Det känns lite som om författaren sneglat på de framgångar Millenium-trilogin och Jens Lapidus Snabba cash haft och velat hänga med på det tåget. Jag tycker inte att det funkar helt ihop med de lugnare mer traditionellt deckar-aktiga partierna med Walter och Jonna. Samtidigt är detta första delen i en trilogi, snarare än första delen i en serie fristående deckare, så förhoppningsvis knyts det ihop mer i följande delar.

Slutbetyg: Bättre än mycket , men inte lika bra som det kunde ha varit. Jag gillade verkligen bitarna med Walter och Jonna och överhuvudtaget hur boken var skriven. Lite nyfiken är jag allt på hur historien kommer fortsätta i nästa del!

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Stefan Tegenfalk, Tegenfalk, Vredens tid, Massolit förlag

 

Tack till Massolit förlag för läsex!

Mord.net

Mord.net av Buthler & Öhrlund

En våg av oförklarliga mord sveper över världen. Det finns inga misstänkta gärningsmän, däremot en rad likhet med andra mord, på andra stället och förmodligen utförda av andra personer. Polisen börjar misstänka att internet har något med saken att göra, men de kunde inte anat omfattningen och hänsynslösheten bakom mord.net.

Välskrivet, bra flyt i historien, men samtidigt hade jag svårt att engagera mig. Trots alla klagomål över bittra, ensamma svenska deckarpoliser så är det inte ett dugg roligare med en lyckligt gift och ganska harmonisk svensk deckarpolis, tvärtom finns det inte så mycket att bry sig om när han redan har det så bra. Buthler & Öhrlund bjuder på ett antal olika mord, där man får veta både motiv, utförande och gärningsman, och även om det fångar intresset för stunden så är detta bara sidospår i boken och det engagemang man t.ex. lägger i den amerikanske Irak-veteranens öde och upplevelser tappas bort så fort han skrivit ut ur historien. Skildringen av hur internet används för organiserad brottslighet är däremot omskakande och ger en mörk föraning om framtiden.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Buthler & Öhrlund, Dan Buthler, Dag Öhrlund, mord.net

Klockan 21:37

I Klockan 21:37 levererar Karin Alfredsson som vanligt en kompetent skriven och mycket spännande thriller. Läsaren får följa några olika personer i olika tider, från 60-talets Sverige där abort är olagligt till nutidens Polen där abort är olagligt. Alfredsson visar unga flickors utsatthet i samhällen där det varken är tillåtet med abort eller att vara ogift mor. Som alltid är Ellen Elg själv i fara, den här gången både från polska aktivister och dessutom har hon en stalker efter sig!

Jag har hittills gillat alla Karin Alfredssons böcker om Ellen Elg, både för spänningen och för att hon sätter fokus på kvinnors situation i olika delar av världen. Klockan 21:37 är även den mycket bra.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Karin Alfredsson, Ellen Elg, Klockan 21:37

Blunddockan

Blunddockan av Jeffery Deaver är den första boken med Kathryn Dance som huvudperson. Dance gjorde sin debut som bifigur i Tid att dö, den 7:e Lincoln Rhyme-deckaren.

Deaver levererar som vanligt en habilt skriven deckare, med många oväntade vändningar. Just de oväntade vändningarna är hans signum, så till den grad att en van läsare kan förutse när vändningarna ska komma, om än inte vad som kommer hända. Jag kanske har läst för många deckare av den här typen, för även om Blunddockan var en riktig bladvändare för mig så kändes det inte speciellt spännande. Det var nästan så att jag satt och bockade av morden och vändningarna snarare än att jag engagerade mig i dem.

Historien i korthet är att en dömd mördare kommer lös och kroppsspråkexperten Kathryn Dance leder det team som försöker fånga in honom igen, innan han hinner ta livet av för många människor. Ett av spåren är Blunddockan, det enda överlevande vittnet från det mord mannen dömts för, en ung flicka som låg och sov medan hela hennes familj blev mördade. På vägen får man en massa information om hur man avläser kroppsspråk och ser på folk om de ljuger eller talar sanning. 

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Jeffery Deaver, Blunddockan, Kathryn Dance, Lincoln Rhyme

ABC-morden

ABC-morden av Agatha Christie är en verklig klassiker bland deckarna. Här är Hercule Poirot och hans gode vän Hastings är på jakt efter en seriemördare som kallar sig A.B.C. Polisen står som vanligt handfallen, men Poirot tar hjälp av de mördades närmaste anförvanter och lyckas lösa gåtan.

ABC-morden räknas allmänt som en av Christies bästa, eller iallafall mest kända, men jag som regelbundet läser om hennes böcker har inte med den på min favoritlista. Boken är väldigt spännande och oförutsägbar om man inte läst den förut, men jag föredrar de Christie där man lär känna en familj eller grupp av människor lite närmare, gärna före det första mordet. Här är morden på ett sätt lite för långt bort och även om gåtan är fullt logisk när man vet svaret så får jag inte ut lika mycket av samspelet mellan bokens personer som i de Christie som jag tycker är bäst. Däremot rekommenderar jag den helhjärtat till de som inte läst den förut!

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Agatha Christie, Hercule Poirot, ABC-morden

Höstoffer

Höstoffer är Mons Kallentofts tredje bok om Malin Fors och de andra poliserna i Linköping. Här är det en rik uppkomling som hittas död i vallgraven på det anrika slott han köpt av de utblottade tidigare ägarna och motivet ligger som vanligt långt tillbaka i tiden.

Det här är tredje delen i serien och man bör nog ha läst de tidigare delarna för att få full behållning av denna del. Polisernas privatliv tar ganska stor plats och Malin Fors  själv brottas med alkoholmissbruk och relationen till dottern och före detta maken. Historien berättas både genom polisutredningen och genom offrets kommentarer, på ett i mitt tycke mycket effektfullt sätt.

Kallentofts språk är poetiskt med många korta, fragmentariska meningar.  Jag funderade några gånger under läsningen hur det skulle vara om Kallentoft hade skrivit en vanlig roman, utan något brott, men kom på att det har han ju faktiskt gjort och de har jag ingen större lust att läsa. Språket påminner mest om Herta Müllers i sin användning av bildspråk och återkommande metaforer (t.ex. krälande ormyngel som metafor för ondska) och hennes bok var jag ju inte jätteförtjust i. Kallentofts deckare är däremot riktigt trevliga att läsa.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Höstoffer, Mons Kallentoft