Den blå rullgardinen

Den blå rullgardinen är första delen i Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen. Den kretsar runt Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela. Angela blir vid tolv års ålder föräldralös och får bo hos sin faster och det är livet på herrgården Eka med grannar, släktingar och bekanta som är fokus för berättelsen.

Jag tycker inte riktigt Den blå rullgardinen står på egna ben. Den är jättetrevlig att läsa, idyllisk och fantastiskt fin i sin skildring av bokens personer, men det är väldigt tydligt den första boken i en serie. Inget blir riktigt påbörjat eller avslutat, det är ett antal episoder ur fröknarnas liv, och det räcker i och för sig långt när det är så bra skrivet. Det enda jag beklagar är att jag inte har alla delar i serien i en volym, för om fortsättningen är lika bra skriven som den första delen så kommer jag vilja läsa hela serien, och förhoppningsvis blir det en hel berättelse av det till slut.

Jag förstår att sexskildringarna chockerade läsarna när boken ursprungligen gavs ut 1930, men med dagens mått är de väldigt snälla. Det von Krusenstjerna är duktig på är att beskriva känslorna i ett kärleksmöte, utan att väja för det kroppsliga, och det är väldigt inkännande och fint. Över huvudtaget är det person- och miljöbeskrivningarna som är behållningen, och antagligen inte av samma anledning som ursprungligen gjorde Krusenstjernas böcker populära. För mig är det nostalgin som är lockelsen, längtan till ett enklare liv som herrgårdsfröken med egen hönsgård på landet. Tjänstefolket är märkligt osynligt i boken, så det är lätt att tänka bort dem och föreställa mig själv där, fast nu och med herrgården totalrenoverad, med en kopp te på verandan, och det är väldigt nära min bild av en ideal tillvaro. Den ro och idyll boken utstrålar är helt klart något jag ska försöka återskapa i mitt eget liv. De mer dramatiska händelserna i boken får stanna mellan pärmarna.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: , ,

Pengar

Pengar av Victoria Benedictsson handlar om Selma Berg, en käck och ambitiös 16-åring med konstnärsdrömmar. När hon inte får lov att gå i konstskola väljer hon att istället gifta sig med en rik, betydligt äldre man, som hon inte är förälskad i och som hon finner fysiskt motbjudande. Äktenskapet blir till synes lyckligt, men bara för att Selma är bra på att dölja sina verkliga känslor.

Enligt Benedictsson säljer Selma sig för pengar när hon gifter sig med en rik man utan att älska honom och boken är en anklagelseskrift mot den svenska lagstiftning som tillät unga kvinnor att gifta sig vid 16-års ålder, innan de var vuxna nog att förstå vad äktenskapet innebär, samtidigt som myndighetsåldern för kvinnor var 25 år. Selma hade ärvt pengar som skulle kunnat bekosta hennes konstutbildning, men innan hon blir myndig får hon inte röra pengarna. Flickans förmyndare var den som skulle bevaka hennes rätt, men ofta nog värderades ett fördelaktigt giftermål mer än flickans känslor. Möjligheterna för en kvinna att försörja sig själv var små; det var få yrken som ansågs passande för fina flickor.

Benedictsson anklagar inte bara det patriarkala samhället, även flickornas mammor får del i skulden – de uppfostrar flickorna till att ta avstånd från allt som tillhör männens värld och gör dem därmed oförberedda på vad äktenskapet innebär, både sexuellt och samlevnadsmässigt.  Selmas kusin läkaren beklagar sig över att han inte kan prata med sin fästmö om sitt yrke, hennes uppfostran har gjort att hon tycker allt som har med kroppen att göra är snuskigt och fult.

Berättelsen om Selma kan läsas som en utvecklingsroman, hur en naiv flicka som flyr in i äktenskapet blir en klokare, mer luttrad kvinna som tar ansvar för sitt eget liv. Den kan också läsas som en kärlekshistoria med förhinder, där varma känslor mellan Selma och hennes kusin aldrig får erkännas. Det är också en feministisk kampskrift som fortfarande är aktuell, kanske inte så mycket bland moderna svenska flickor, men desto mer hos flickor som växer upp i hederskulturer. Det kan vara bra för oss att veta att man även i Sverige levde i en hederskultur där mannen härskade suverän, även om vi på 100 år kommit väldigt långt i kvinnlig självbestämmanderätt.

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: ,

Utmaningar för 2010

Det är dags att börja fundera på läsutmaningar för nästa år. Jag har hittat några olika som jag vill vara med på:

Förutom dessa organiserade utmaningar har jag en del privata ambitioner, främst att försöka minska mängden oläst på hyllorna, men även att försöka läsa om. Sedan ett par år sätter jag en färgad pappersremsa i alla böcker jag läser och min tio-års-plan är att jag bara ska ha helt nyköpta böcker utan pappersremsa i. Böcker som aldrig lockar till omläsning ska sorteras bort.

Jag vill också läsa mer riktigt gamla böcker, före Shakespeare. I år har jag läst en del gamla romerska och grekiska texter, under 2010 är det gammal-nordisk/nord-europeiska texter som lockar, t.ex. de isländska sagorna, Beowulf och Nibelungens ring.

Agnes Grey av Anne Brontë

Agnes Grey är den andra boken i ”Ett hem utan böcker”s Klassiska Kvinnor-utmaning.

Agnes Grey är prästdotter och familjens baby. Varken hennes effektiva mamma eller hennes storasyster tror henne om att klara av något mer ansvarsfyllt än hennes studier, men Agnes är fast besluten att kunna bidra till familjens försörjning. Hon får plats som guvernant hos ett par välbeställda familjer, men även om de är rika på pengar är deras moral högst tvivelaktig. Agnes får det svårt med deras  bortskämda barn och bristen på en verklig vän. Hennes starka moral och hennes envisa önskan att kunna stå på egna ben är det enda som får henne att härda ut i exilen från sin familj. Så träffar hon en man som passar henne precis, men hur ska hon kunna hoppas att han upptäcker henne som bara är en obetydlig guvernant?

Det här var en klassiker i min smak! Den påminde mig om varför jag älskar Jane Austens böcker och andra samtida författare. Agnes Greys arbetsmoral är precis vad jag behöver när middagsdisken väntar fast jag hellre vill hålla på med bloggsurfning. Språket är vackert och lite sirligt, romantiken kysk, Agnes Greys höga moral blir ett naturligt inslag i berättelsen snarare än pekpinnar, hon är inte ensidigt god och överjordiskt snäll, utan man får ta del av hennes mindre fina känslor (avund, bitterhet, mm) också. Hennes arbetsgivare riktigt hemska och barnen är monster, men det är presenterat på ett sätt som gör att jag iallafall kan se dem som riktiga människor.  Historien utvecklas långsamt och jag njuter av varje sida. Extra spännande är att jag inte förrän i sista kapitlet vet om det är ska bli ett lyckligt slut eller inte…

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén

Rosen på Tistelön är skriven 1842 och utspelar sig i den Bohuslänska skärgården bland lurendrejare (smugglare), tullare och fiskare. Från Bokus.com: ” En stormig natt är smugglaren Håkan Haraldsson från Tistelön i den bohusländska skärgården ute med sina två söner för att föra en last med siden till fastlandet. När deras båt prejas av en tulljakt ser de bara en utväg och dödar hela besättningen.

Rosen på tistelön är ett ödesdrama, en äventyrsroman och kärleksskildring på samma gång och den brukar betraktas som mästerverket i Emelie Flygare-Carléns produktion. ”

Jag har läst en hel del av de kända engelska och franska 1700- och 1800-talsförfattarna, men det är en helt annan upplevelse att läsa en svensk roman från samma tid. Det är mycket man känner igen från utlänska samtida (eller tidigare) författare, men just språkhanteringen och det sätt ord har åldrats och delvis ändrat betydelse känns väldigt nytt och spännande. Bara en sån sak som att Haraldsson sysslar med lurendrejeri, inte smuggling! Och på ett ställe talas det om en person som blir så arg att han drar på sig en gallfeber!

Rosen på Tistelön är inte bara författarinnas bästa verk, det är kanske Sveriges första roman som fortfarande är läsbar. Jag tyckte den var en aning tung (det är trots allt 535 sidor), och på sina ställen väl moralisk, men ändå väldigt läsvärd och spännande.