Människohamn

Människohamn är den andra boken av John Ajvide Lindqvist som jag läst; jag läste Låt den rätte komma in förra året. Ajvide Lindqvist skriver skräckromaner, där onda människor och mobbing spelar stor roll för handlingen. I Människohamn är det onda spöken och ”uråldrig ondska” (för att parafrasera H P Lovecraft) som hotar huvudpersonen Anders och de boende på Domarön.

Historien börjar med att Anders lilla sexåriga dotter försvinner mitt ute på isen en vinterdag. Ena stunden lyser hennes röda overall bland snön, i nästa stund är hon borta och går inte att återfinna. Anders och hans hustru tvingas åka hem utan barn och inte oväntat blir det slutet för deras äktenskap. Ett par år senare återvänder Anders ensam till Domarö, svårt alkoliserad. Han hoppas kunna få ordning på sitt liv genom att återvända till en plats där han och familjen var lycklig, men Domarö innehåller inte bara goda minnen och familjen var kanske inte så lycklig innan Maja försvann som Anders trodde.

Många har jämfört Människohamn med Johan Theorins Nattfåk och visst finns det många beröringspunkter. Det är den karga miljön, krutgubben Simon har en direkt motsvarighet i Theorins Gerlof, en familj som slås sönder efter att en i familjen försvunnit och gamla hemligheter. Samtidigt så är berättelserna så helt olika, Ajvide Lindqvist skriver en skräckhistoria med bitvis makabra inslag, Theorin visserligen även han en spökhistoria men betydligt snällare och med tydliga deckarinslag. Jag tror nog att den som gillade Nattfåk även kan uppskatta Människohamn – framför allt är det roligt att kunna jämföra dem och se hur totalt olika de är trots att de har så många likheter.

Ytterligare skäl att läsa Människohamn:

  • Den innehåller en fin kärlekhistoria mellan två riktigt gamla människor
  • En av karaktärerna i boken omvärderas över ett par sidor totalt, från helt god, till helt ond, till mänsklig och älskansvärd. Det är en förvandling som i mitt tycke gör hela boken värd att läsa.
  • För att få veta hur man sköter en spiritus 😀

Vad tycker du om Människohamn?

Annonser

Nattfåk av Johan Theorin

Nattfåk

Nattfåk av Johan Theorin är det efterlängtade uppföljaren till Skumtimmen. Pocketutgåvan publicerades i april och gick genast upp på topplistorna.

Fåken är den hemska snöstormen som drabbar Öland ibland på vintrarna. Den kommer som en vägg av snö och vind och lämnar förödelse bakom sig. När det är fåkväder är det bäst att hålla sig inomhus. Åluddens gård har drabbats av fåken många gånger. Det sägs att det spökar där, men de gamla historierna avskräcker inte familjen Westin från att köpa gården, trots att det är ett renoveringsobjekt som kommer kräva mycket jobb. När sorgen drabbar familjen blir de gamla historierna om att de döda kommer tillbaka varje jul som ett löfte att få familjen återförenad. Samtidigt drar en grupp inbrottstjuvar och vandaler Öland runt för att komma över värdesaker att sälja. Fast på Åluddens gård finns det väl inget värdefullt?

Det här är ingen traditionell deckare utan snarare en spökhistoria; det handlar om Åluddens döda, och om de levande som blev lämnade kvar, inte så mycket om brott och straff. Det är för stämningens skull jag tycker om boken, spökrädslan och hämnande andar. 

En trevlig ny bekantskap är närpolisen Tilda, en avlägsen släkting till Gerlof från Skumtimmen, och jag hoppas hon återkommer i fler böcker. Beröringspunkterna med Skumtimmen är få, en återkommande person och så natuligtvis platsen, Öland. Jag rekommenderar båda böckerna, men det är inga problem att läsa Nattfåk utan att ha läst Skumtimmen.