Sommarboken av Tove Janson

Sommarboken är en sån bok som brukar finnas med på listor över världens bästa böcker. Själv har jag tidigare inte riktigt förstått Tove Jansons storhet utanför bilderböckerna (Vem ska trösta knyttet? och Hur gick det sen? är genialiska), men nu när jag läst Sommarboken förstår jag precis! Sommarboken består av en serie berättelser om Farmor och Sophia som bor på en ö i skärgården varje sommar. Det finns ingen kronologi i boken, historierna är helt fristående, men de utspelar sig alla på sommaren när Sophia är liten och farmor jättegammal. Just kontrasten mellan denna mycket gamla människa, som äter hjärtmedicin och måste vila hela tiden, och detta mycket unga (ca 5år?) yrväder är så ömsint beskrivet och det känns så sant! Boken är fylld av de starka känslor och talar direkt till hjärtat. Läs den!

Annonser

Mannen utan öde

”För till och med där vid skorstenarna fanns det något som liknade lycka i uppehållen mellan plågorna. Alla frågar bara om vedermödorna, om ”fasorna”, trots att det för mig kanske är den upplevelsen som är mest minnesvärd.Ja, det är om det, om koncentrationslägrens lycka jag borde berätta för dem nästa gång de frågar.

Om de frågar. Och om jag inte sjäv glömmer det.”

Det här är de sista raderna ur Imre Kertész bok ”Mannen utan öde”. Det kan tyckas elakt att citera slutraderna, men när det gäller förintelsen vet vi ju alla hur det slutade. Kertész berättar från en ung pojkes perspektiv, en fjortonåring som till en början tycker att det är ett spännande äventyr att bli deporterad till koncentrationsläger. Denna oskuld och acceptans av vad som händer gjorde ett stort intryck på mig, jag kunde se mig själv i denne pojke som inte ifrågasatte någonting, utan tog lycka och vedermödor som de kom och i någon mening litade på att vuxenvärlden hade skäl för allt som händer.Kertész har lyckats med det han skriver i slutraderna, att berätta om de glädjeämnen som ändå fanns i Auschwitz och Buchenwald mitt ibland allt det otäcka. Det är mycket bra skrivet.

Imre Kertész fick Nobelpriset i Litteratur 2002 och är augusti månads nobelpristagare i Amorosos/Litteraturas Nobelpristagarutmaning.

Bokrecension: Onåd

Titel: Onåd

Författare: J M Coetzee

Handling: En vit universitetslärare i Kapstaden, David Lurie, har en affär med en av sina studenter. När förhållandet avslöjas ställs krav på David om att offentligt visa ånger. David vägrar och väljer istället att sluta.

Han drar sig undan till sin dotter Lucys gård som ligger i ett område befolkat av nästan enbart svarta och där maktbalansen håller på att förändras. En dag blir Lucy brutalt våldtagen av tre svarta män och Davids ”civiliserade” värld vänds upp och ner. (Från Bokus.com)

Varför läste jag boken nu: Coetzee fick Nobelpriset i Litteratur 2003 och är månadens nobelpristagare i Amoroso/Litteraturas nobelpristagareutmaning för juli 2009.

Min åsikt: Jag gillade den här boken. Lurie framställs som väldigt mänsklig och det är intressant att följa hans utveckling från arrogant kvinnotjusare till en (lite) mer ödmjuk person med insikt i sin egen dödlighet.

En rolig detalj är att Coetzee aldrig anger hudfärg när han beskriver personer i berättelsen. Samtidigt är det tydligt att hudfärg fortfarande spelar stor roll i Sydafrika, och som läsare tvingas man läsa mellan raderna för att förstå de komplicerade maktförhållanden som uppstår när människors status inte längre bestäms av deras härkomst. Ett exempel är Lucys granne Petrus, som under apartheidtiden skulle kunnat varit hennes gårdskarl, men som nu är markägare och en person vars välvilja hon blir allt mer beroende av. Detta har David, som är äldre,  mycket svårt att acceptera.

Recension: Metamorfoser

Titel: Metamorfoser

Författare: Publius Ovidius Naso

Vad är det: Ovidius’ väldiga myt- och sagosamling Metamorfoser har haft ett starkt inflytande på europeisk litteratur. Den har överallt väckt beundran och har skänkt stoff till diktare som Shakespeare, Milton och Goethe. Som källa till den grekisk- latinska mytologin är ”metamorfoserna” ovärderlig, inte minst därför att de innehåller en stor mängd berättelser som inte överlevt i någon annan form. Här möter vi Dafne, Faëton, Narcissos, Pyramus och Thisbe, Niobe, Daidalos och Ikaros, Orfeus och många andra av den klassiska litteraturens odödliga gestalter. (Källa: bokförlaget Natur & Kultur)

Varför läste jag boken nu: Jag läste boken som del av Rebecka Reids Really Old Classics Challenge.

Min åsikt: Som barn kom jag i kontakt med den grekiska mytologin genom SVT:s julkalender 1981 Stjärnhuset (som hade en interaktiv julkalender där man klistrade in stjärnbilder), och genom olika sagosamlingar. Många av dessa berättelser är kända idag enbart på grund av Ovidius Metamorfoser.

Utgåvan jag läste innehåller ett urval ur Ovidius Metomorfoser, tillsammans med den latinska originaltexten och information om var i originalet utdraget kommer ifrån. Vid första genomläsningen kändes urvalet rikhaltigt och jag avbröt vid flera tillfällen läsningen i så mycket som flera veckor eftersom det episka formatet var svårläst för mig. När jag läst sista sidan vände jag tillbaka och läste om första berättelsen igen och jag tror att det här är en bok jag kommer återkomma till. Nu skulle jag gärna ha tag i en mer komplett översättning.

Ovidius styrka ligger i miljöbeskrivningarna. Det är måleriskt och vackert beskrivet och stundtals väldigt detaljrikt. Metamorfoserna är oftast bokstavliga, Io som blir förvandlad till en kviga, Daphne som förvandlas till det första lagerträdet, men här finns också berättelsen om Pyramus och Thisbe, föregångare till Romeo och Julia, där där det dubbla självmordet förvandlar mullbärsträdets frukter från vita till blodröda. 

Min favorit är berättelsen om Filemon och Baukis, det strävsamma gamla paret som av när gudarna frågar vad de önskar sig mest av allt svarar ”och då hela vårt liv vi levat i endräkt, må vi då ock somna in vid samma timme och aldrig jag hennes dödsbål se eller själv begravas av henne.” De förvandlas när de nått sin levnads slut till två sammanflätade träd. Ovidius själv har sett träden så det måste vara sant!

Frukost på Tiffanys av Truman Capote

Frukost på Tiffany’s berättas av ung man som vill bli författare. Han råkar bo i våningen ovanför Holly Golightly, en riktig partyflicka. Holly börjar ringa på författarens ringklocka när hon kommer hem efter en festnatt och glömt portnyckeln hemma, och så småningom lär de känna varandra. Holly lever på att låta sig bjudas på middag av rika män och även om hon verkar sorglös har hon haft ett tufft liv. Författaren (och läsaren) får sympati för henne och försöker hjälpa henne. Det är en mycket gripande och fin långnovell, som också blivit en storfilm med Audrey Hepburn i huvudrollen som Holly.

Casino Royale av Ian Fleming

Casino Royale är den första boken om James Bond. Han beskrivs som ganska annorlunda än vad jag är van vid från filmerna (jag har sett alla flera gånger), mer Daniel Craig än Sean Connery, kan man säga. Jag som är van vid en charmig kvinnokarl med glimten i ögat hade först lite svårt att ta till mig Ian Flemings arroganta machoman med kalla ormögon som mest tycker kvinnor är till besvär. Men detta är ju som sagt första boken, och innan boken är slut har James tvingats omvärdera både sin egen yrkesroll och kvinnornas plats i hans liv.

Boken var lite i hårdkoktaste laget för mig, men det var kul att se hur mycket som stämmer med filmversionen och hur mycket som är ändrat. I filmen kämpar Bond mot ett internationellt brottssyndikat, i boken är det kommunisterna och deras spioner som är den stora fienden. I filmen spelar de om elektroniska pengar, i boken är det en check. Vesper har ungefär samma roll i boken som i filmen, men hon skildras som mycket mer kompetent i filmen än i boken. Alla skojiga prylar är naturligtvis uppdaterade i filmen och bilmodeller utbytta. Slutet är samma, men utspelar sig på ett helt annat sätt. Och så vidare… Framför allt är boken bara en del av filmen; cirka halva filmen är baserad på boken, resten är tillägg.

En anledning till att filmen innehåller så mycket mer är att boken börjar väldigt abrupt, man slungas direkt in i handlingen och sedan är det full fart. Lite respit får man i avsnitt där Bond filosoferar över sin inställning till kvinnor (de är mest till besvär) och sin yrkesroll. Lite nyfiken blir jag på att läsa fler av Flemings böcker för att se om Bond kan fortsätta utvecklas och hur trogna filmversionerna är, men trots allt föredrar jag filmernas Bond med glimten i ögat framför bokens kalla arroganta Bond, så det blir nog inte i första taget.

Watchmen av Alan Moore & Dave Gibbons

Watchmen är mycket aktuell just nu när serieromanen precis blivit storfilm. Det är en otäck historia om en alternativ värld, där USA vann vietnamkriget och där superhjältar och maskerade brottsbekämpare spelat stor roll för historiens utveckling. Det kalla kriget  är i full gång mellan supermakterna USA och Soviet och risken för kärnvapenkrig är överhängande. En dag hittas den f.d. superhjälten the Comedian mördad och detta är början på en allt mer våldsam och urspårad historia när de kvarvarande superhjältarna söker svaren på inte bara varför (och av vem) Comedian dödats utan även vilken superhjältens plats är i samhället. Det är mycket skickligt tecknat och berättat, men också väldigt makabert och sjukt. Det närmsta jag kan jämföra med är Cormac McCarthys Vägen; där Vägen beskriver ett urspårat samhälle visar Watchmen det i bilder. Det krävs starka nerver och visst selektivt blundande.