En sorts kärlek

En sorts kärlek av Ray Kluun är en hemsk bok. Hemskt bra. Den handlar om en kroniskt otrogen man som hanterar sin frus insjuknande i cancer genom att för första gången skaffa sig en stadig flickvän vid sidan av. Jag var beredd att hata både huvudpersonen och boken, men istället sitter jag och gråter av medkänsla. Nog för att jag visste att cancer är hemskt, men så här rättframt har jag aldrig sätt det beskrivet tidigare.

Huvudpersonerna Sten (berättaren) och Carmen har på många sätt det perfekta livet: bra arbete, en gullig dotter och varandra. Enda problemet är Stens eviga otrohet, men den väljer Carmen att blunda för. Så drabbas familjen av det otänkbara – Carmen har bröstcancer och pga en läkarmiss upptäcks den försent. Sten står hela tiden vid hennes sida, genom den ena obehagliga behandlingen efter den andra, men för att orka med flyr han till en annan kvinna så ofta han kommer ifrån.

Boken är skriven helt från Stens perspektiv och är på det viset en skildring av hur en anhörig upplever cancer. Jag känner mig oerhört tacksam för att jag aldrig behövt uppleva cancer på så nära håll som Sten och Carmen tvingas göra. Sten är på många sätt en självisk skithög, men hade man själv klarat det så mycket bättre? Inte för att jag skulle flytt till tillfälliga förbindelser, men kanske in i böcker eller ut på internet?

Det här är en ganska jobbig bok att läsa, eftersom den väcker så mycket känslor. Jag skulle inte våga rekommendera den till vem som helst – det är nog inte alla som vill veta så mycket om hur det är att leva med en dödsjuk cancerpatient! Men om man orkar läsa den är den en mycket sorglig och tänkvärd bok.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: En sorts kärlek, Ray Kluun

Fruset ögonblick – Camilla Ceder

En massakrerad manskropp hittas utanför en bilverkstad ute på landet. Kommissarie Christian Tell och hans medarbetare får släppa allt annat för att utreda mordet, som visar sig ha sina rötter långt tillbaka.

Jag börjar bli ganska trött på halvbra, svenska deckare. Det är förmodligen därför jag blir så glad när jag träffar på något riktigt bra. Tyvärr lever Fruset ögonblick inte upp till förväntningarna, visserligen är det bra skrivet, sympatiska huvudpersoner och intressant mordgåta, men det är också en massa småfel som drar ner intrycket. Som när poliserna förhör en vittne och någon sida senare påstår att vittnet sagt något helt annat än vad som stod i texten. Eller att det först är osäkert vem som är offret och sedan plötsligt bara antas det vara en viss person utan att det i texten framgår om någon bekräftat identifikationen. Eller det stället där det står att mordet går tillbaka på händelser femton år tidigare, när man av dateringarna kan se att det är drygt tio år. Då hjälper det inte att personteckningen är bra och att Ceder berättar en spännande historia, kan man inte lite på att författaren har koll på sin egen historia, kan man som läsare inte heller engagera sig fullt ut.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Fruset ögonblick, Camilla Ceder, svenska deckare

Kärlekens väv

Kärlekens väv av Ahdaf Soueif har jag kämpat med i sex veckor, ibland har boken blivit liggande orörd i flera dagar i rad, ibland har jag gjort stora framsteg. Sex veckor är väldigt lång tid för mig för en bok på under 500 sidor. För ett par veckor sedan läste jag en lika lång bok av Elisabeth George på en dag …

Vad handlar den om då?

Kärlekens väv väver samman personer i samma släkt över tiden, dels genom att berätta om Anna och Sharif i början på 1900-talet, dels genom att berätta om deras nutida släktingar Amal, Isabel och Omar vid 1900-talets slut. Det är Amal som är berättaren; hon får en dag besök av Isabel som skickats dit av Omar med en koffert Isabel ärvt, fylld med brev och dagböcker skrivna av Anna (Isabels mormorsmor) och Layla, Amals och Omars farmor. Amal sorterar breven och dagboksanteckningarna i kronologisk ordning och börjar berätta historier, blandat med händelser i hennes egen vardag, den spirande kärleken mellan Isabel och Omar och Egyptens politiska historia.

Vad var det som var så jobbigt?

Boken var egentligen inte så jobbig att läsa, bortsett från att det gammaldags språket irriterade mig i början. Visst ska brev och dagboksanteckningar föreställa skrivna vid 1900-talets början, men det kändes inte äkta. Med tiden vande jag mig och slutade reagera.

Boken blandar Amals röst med Annas och Laylas brev och dagböcker och det är ofta inte helt tydligt vem som berättar. Efter ett par meningar har det framgått, men det är lite förvirrande att fortsätta läsa en text som plötsligt bytt berättare. På många ställen var bytet av röst markerat genom att texten var kursiv eller inte, men det gällde inte överallt. En mer påkostad utgåva än min pocketbok kanske skulle använt olika font för att markera de olika personerna. Det hade antagligen gjort läsningen enklare.

På sina ställen känns boken som en intensivkurs i egyptisk politik. Det blir på sina ställen väldigt mycket namn som bara är namn på politiker eller åhörare, omöjliga att skilja åt eftersom vi inte får tillräckligt med information om deras personlighet. Eftersom det är en roman litar jag inte på att författaren hållit sig till historiska fakta genom hela historien, t.ex. tar Sharif och Anna aktiv del i egyptisk politik och deras handlingar måste ju vara påhittade (eller egentligen utförts av någon annan), så jag kände på många ställen i boken ett behov av en riktig fackbok om Egyptens moderna historia. Här kunde det gärna funnit ett efterord eller extramaterial.

Varför fortsätta läsa?

En bok som jag tycker är totalt ointressant eller dålig fortsätter jag inte läsa i. Men en bok som är omväxlande tråkig och intressant har jag svårt att släppa helt. Vissa partier i boken gillade jag, vissa för lite för mycket politik. Jag är egentligen intresserad av historia och politik, men i en roman vill jag inte att politiken tar överhanden över romantiken eller huvudpersonernas berättelser. De bitar som handlar om Amals liv i nutida Egypten intresserade mig mer än de som berättade om likheter och skillnader mellan olika nationalistiska partier.

Dessutom var den ett val i en online-bokcirkel jag är med i. Visserligen skulle den varit utläsa i mitten av november, men jag är bara glad att den blev utläst alls.

Går den att rekommendera till andra läsare?

Jag skulle inte våga rekommendera Kärlekens väv till någon annan. Den har sina starka sidor, men kräver en hel del engagemang av läsaren utan att ge så jättemycket tillbaka. Den är verkligen inte dålig, men för långdragen och  kräver visst intresse av Egyptens politiska 1900-tals-historia.

Det femte barnet

Det femte barnet handlar om Harriet, en kvinna som i mitten av 60-talet gör något så omodernt som drömmer om att få en stor lycklig familj med många barn. Hennes kompisar praktiserar fri sex och anser att Harriet är lite knäpp. Sen träffar hon David som har samma drömmar som Harriet och tillsammans börjar de bygga sin dröm. Men det här är inte chick-lit och Doris Lessing skriver inte lyckliga historier. Precis som i Lessings mest kända bok “Gräset sjunger” vet vi redan från början att det kommer sluta illa, om inte annat för att Harriet och David har det för bra. De har ett stort fint hus med gott om utrymme för många gäster, fyra fina barn, Davids pappa tar hand om räkningarna och Harriets mamma sköter hushållet. Det är helt enkelt för bra för att få fortsätta.

Femte gången Harriet blir gravid är det inte många som blir glada. James, Davids pappa, är trött på att betala, Harriets mamma är trött på att göra arbetet och även David är färdig med småbarn. Harriet känner sig som en skurk som tvingar på dem ett spädbarn till. Hon har aldrig mått bra som gravid och den här graviditeten är värre än de tidigare. När barnet till slut föds tas det emot som ett monster.

Det femte barnet handlar om en familjs sönderfall under påfrestningarna av ett barn för mycket. Ett barn som dessutom beskrivs som en bortbyting, ett ont barn. Det gör ont i hjärtat på mig när jag läser om hur oönskad och oälskad Ben är från första dagen han föds. Att mamman efter en besvärlig graviditet stöter bort sitt barn kan ju hända, men att hela familjen önskar bort babyn är mer obegripligt. Det blir till slut Harriet som trots att hon inte kan älska Ben ändå försöker göra sin plikt mot honom och ta hand om honom,  något som står henne dyrt.

Miljön och (delvis) tonen i Lessings roman känns igen från Yates Revolutionary Road, men Harriet och David är på många sätt motsatsen till Frank och April. Harriet är lycklig som hemmafru och vill ha många barn; hennes liv krossas av ett ovanligt besvärligt barn. April som känner sig instängd i hemmafrurollen ser barnen som en belastning, något som låser henne fast i hemmet. Båda lever på många sätt i samma miljö, men där Harriet kritiseras för att hon vill stanna i hemmet, är det Aprils önskan att komma därifrån som krossar henne. Båda är djupt tragiska gestalter som på många sätt faller offer för sin omgivnings brist på förståelse.

Doris Lessing fick Nobelpriset i litteratur 2007.

Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap av Mary Ann Shaffer

En väldigt trevlig brevroman.

Guernsey var ockuperat av tyskarna under andra världskriget, och något år efter kriget börjar Juliet Ashton brevväxla med medlemmarna i Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap. Man får steg för steg veta hur och varför sällskapet bildades och  hur det var att leva på Guernsey under den tyska ockupationen. Juliet är författare och letar efter ideer till nästa bok samtidigt som hon är i stort behov av en semester. Vad är naturligare än att hon åker och hälsar på sina goda vänner på Guernsey för att samla in deras historier själv?

Boken påminner en hel del om 84 Charing Cross Road av Helene Hanff, en mycket bra brevroman där man får följa brevväxlingen mellan en bokälskar och ett antikvariat, där breven blir alltmer personliga. Likheten är lite för stor för att det ska vara en slump, och till en början stör det mig, men Shaffers bok  berättar en helt annan och egen historia om andra världskriget och hur Guernsey påverkades. Ingen tungviktare, men en väldigt rar historia och informativ angående ockupationen. Rekommenderas.

Ur vulkanens mun av Helena von Zweigbergk

För ungefär ett år sedan läste jag Bitterfittan av Maria Sveland och retade mig på hur Sara gnällde sig igenom livet trots att hon har det jämförelsevis bra. Mycket av det hon klagade på hade mer att göra med hennes dåliga självkänsla än medveten diskriminering.

För några månader sedan läste jag Familjens projektledare säger upp sig och retade mig på hur omedveten Gunilla var över hur mycket hon tog för givet av det hennes man projektledde (som t.ex. skötseln av bilen). Hennes sätt att bara släppa allt och skapa en omöjlig situation för hennes snälle man kändes rent elakt.

Nu har jag läst Ur vulkanens mun och hittat en modern äktenskapsdystopi som jag faktiskt kan känna igen mig i, även om jag aldrig haft så svåra äktenskapsproblem som paret i boken har. Annas irritation och retlighet har jag också upplevt (även om jag brukar kalla det PMS och begränsa mig till en vecka i månaden) och jag förstår precis var den kommer ifrån. Zweigberks beskrivning av ett havererande äktenskap känns äkta för mig och det blir en nyttig varning för mig att vårda mitt äktenskap så att inte omsorgen om varandra går förlorat i irritation och surhet som det gjort för Anna och Mats.

En mycket läsvärd bok.

Tidsresenärens hustru av Audrey Niffenegger

Den här boken hade jag hört både gott och dåligt om innan den blev utvald till aktuell bok i en bokcirkel jag är med i. Vissa sa att det var fantastisk, andra att de inte orkade läsa ut den. Jag var alltså rätt tveksam innan jag började läsa, men nu när jag läst ut den tvekar jag inte längre – den här boken är fantastisk!

Historien berättas omväxlande av Clair och Henry. Henry har en genetisk sjukdom som gör att han reser i tiden utan att kunna ta något med sig eller kunna kontrollera vart han kommer. Clair är hans livs kärlek, från det att de träffas när han är 28 år och hon är 22, fast hon har känt honom sedan hon var 6 år gammal och han 36 år. Det låter förvirrande, men boken struktur gör att det är ganska lätt att hänga med i svängarna.

Boken är huvudsakligen kronologiskt berättad, från deras första möte(n), så att vi ser historien från deras båda synvinklar och förstår helvetet att kunna se in i framtiden, eller åka tillbaka i tiden, utan att kunna ändra något – allting har ju redan hänt! Det är väldigt skickligt upplagt och ödesmättat och helt klart en av de bästa böcker jag läst i år. Jag kommer rekommendera den till alla jag känner.

Vägen av Cormac McCarthy

Jag hade hört mycket om Vägen innan jag började läsa den, men märkligt nog nästan inget om handlingen, mer än att det handlar om en man och en pojke som reser längs en väg 🙂 och boken var inte alls som jag hade trott. Den var mycket mörkare och otäckare.

Vägen utspelar sig i en post-apokalyptisk framtid; världen har brunnit och civilisationen brutit samman. Ute på vägen finns mannen och hans son, sökande efter en plats där de kan vara trygga, längs en väg där alla de möter är ett hot. Det enda som håller dem i rörelse är hoppet om att överleva en dag till.

Boken är mycket bra skriven och väldigt fängslande. Den hade kunnat vara tråkig och repetetiv, men så kändes det aldrig. Det är på många sätt en upprörande bok; skildringen av hur människor hanterar det totala sönderfallet är trovärdigt (det har hänt i mindre skala på många katastrofplatser) och eftersom man ser det genom mannens ögon väldigt nära. Boken blir ännu otäckare eftersom jag läste den precis efter att ha läst Sex Grader som ju förutspår att världen undergång kommer snart …

Andra böcker som tagit upp liknande teman är På stranden (Nevil Shute) som beskriver ett annat, mer civiliserat sätt, att hantera livets undergång efter ett kärnvapenkrig, och Flugornas herre (William Golding) som handlar om hur en grupp barn förvildas efter att ha blivit skeppsbrutna på en öde ö.