Den femte årstiden är femte och avslutande delen i Mons Kallentofts deckarserie om Malin Fors och de andra Linköpingspoliserna. Det är en rapp och välskriven deckare, även om jag själv känner en viss lättnad att det är sista boken i serien – det börjar bli lite för mycket metaforiska krälande ormar, tusenfotingar och svavelstinkande moln av ondska.
Malin Fors har börjat få ordning på sitt liv. I förra boken gav hon upp spriten och skaffade sig en trevlig pojkvän, nu börjar de försiktigt planera för ett liv tillsammans. Hennes dotter Tove trivs på nya internatskolan. Det enda som inte är idylliskt är Malins fortsatta besatthet av fallet Maria Murvall, kvinnan vars överfall hon började utreda redan i första boken. Malin får ett tips om en annan kvinna som råkat ut för samma sak som Maria och det visar sig vara toppen av ett isberg…
Kallentoft målar en mycket dyster och ganska sjuk bild av Sverige, som iallafall jag har svårt att känna igen mig i. Han beskriver ett klasshat, både riktat mot överklassen som roten till allt om, och från de personer som han låter representera överklassen och som beskrivs som helt omänskliga. Markis de Sade hade känt sig helt hemma i de kretsar mördaren rör sig i. Välskrivet, om än något repetativt, och en otäck djupdykning i den rena ondskan.
Filed under: Deckare, Läst 2012 | Tagged: deckare, läst2012 |
Paulas bokblog 
Lämna en kommentar