Den döda arméns general

Den döda arméns general av Ismaïl Kadaré handlar om den italienske generalen som tjugo år efter avslutat krig reser runt i Albanien och gräver upp stupade soldater för ny begravning hemma i Italien. Det var Italien som förlorade och generalen (som tillbringade kriget någon annanstans) återupplever alla nederlag och försöker ta reda på vad som hände och varför albanerna är så vildsinta och svårbesegrade. Han minns berättelserna han hörde innan han åkte hemifrån och får höra nya historier  om de olika platser han besöker och soldaterna han och hans medarbetare gräver upp.

Den döda arméns general är en stillsamt dyster historia. Generalen och hans kollegor inte trivs i Albanien, det tidigare fiendelandet som nu ser med misstänksamhet på sina nya allierade, utan längtar mest hem. Samtidigt är det en så intressant och fascinerande läsning att man fastnar. Det är stämningen som gör boken, stämningen och alla anekdoter från kriget generalen får höra eller drar sig till minnes.

Boken är ganska kort och om det inte var en alban som skrivit den skulle jag kallat den extremt fördomsfull. Läsaren får höra många historier om det albanska folkkynnet, som den italienske generalen och hans prästkollega betraktar det, och intrycket är ett knappt civiliserat bergsfolk, som ändå imponerar med sin tapperhet. Boken fungerar eftersom det är utlänningar som utifrån, utan att lyckas, försöker förstå sig på albanerna och det gör mig nyfiken på albanernas egna historier. Det kanske blir mer Kadaré för mig i framtiden. Eller kan ni rekommendera någon annan albansk författare, någon som berättar mer om mer vardagliga saker?

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Ismaïl Kadaré, Den döda arméns general