True Blood – bok och tv-serie

För ungefär 1½ år sedan läste jag på amerikanska bokbloggar en massa recensioner för en bokserie om en telepatisk servitris vid namn Sookie Stackhouse. Böckerna lät intressanta, så jag köpte och läste första delen. Dead until dark var bra och spännande, men med tanke på hur många bra böcker det finns att läsa så hade jag ingen brådska att läsa fler delar i serien.

Sen började det pratas om tv-serien baserad på böckerna. När True Blood började visas i Sverige (på Canal+) spelade jag in första avsnittet, men eftersom det innehåller så mycket sex och våld och jag har små barn fick jag aldrig tillfälle att titta på det.

I somras var jag på semester i USA. En dag satt jag på en järnvägsstation och insåg att jag inte hade någonting att läsa. Där fanns en liten bokhandel och bland böckerna hittade jag andra boken i serien om Sookie. Efter lite funderande köpte jag den. Nästa dag, när boken var utläst, kom jag tillbaka och köpte tredje delen. Efter det har jag köpte en ny del i serien allt eftersom jag läst ut dem.

Böckerna om Sookie Stackhouse är inga mästerverk. Chalaine Harris kommer aldrig få Nobelpriset eller bli en författare man skryter om att ha läst. Den närmsta motsvarigheten är istället serier som Grottbjörnens folk eller Virginia Adams böcker. Lättläst, spännande, sexigt. Helt fascinerande medan man läser och förmodligen bortglömt om tio år.

Senaste dagarna har jag läst om första delen i bokserien igen. Dead until dark introducerar oss till Sookie Stackhouse, Bon Temps och vampyren Bill. Den är en korsning mellan fantasy och deckare, där fokus dels ligger på en serie mord på kvinnor som umgås med vampyrer och dels på hur byhålan Bon Temps reagerar på nyheten att vampyrer inte bara finns, utan även flyttar in i byn. Genom att beskriva folks reaktioner på Bill, belyser Harris även den vardagsrasism som finns i USA. Även Sookie är utsatt för folks fördomar, som outbildad barflicka/dum blondin. Fantastik och deckare är ofta bra på att sätta fokus på hur samhället fungerar eller hur det borde fungera i den bästa av världar.

Det är även intressant att jämföra första boken i serien med första säsongen av tv-serien. True Blood visas just nu på SVT, med möjlighet att titta på de två senaste avsnitten när man vill via SVT play. Jag har sett alla avsnitt hittills och tycker stämningen och Sookies personlighet har överförts på ett bra sätt. Böckerna är helt berättade från Sookies perspektiv, som om hon berättade historien för läsaren, men i tv-versionen har regissören valt att även visa scener där Sookie inte är med. Detta betyder att Sam och Jason har större roller i tv-serien än i böckerna, och Tara, Sookies bästa vän i tv-serien och en mycket viktig roll, finns överhuvudtaget inte nämnd i första boken. Tara dyker upp i senare böcker, men är aldrig en lika viktig person i Sookies liv i böckerna som i tv-serien. De förändringar som gjorts är i de flesta fall till det bättre, tv-serien är betydligt mer omväxlande och intressant än om vi enbart följt Sookie till och från arbetet, men det är förändringar som krävts vid översättningen från bok till tv, inte någon kritik mot boken. Tvärtom är just första-persons-perspektivet i boken det som gör bokserien så underbar.

Jag har hittills läst sju av nio publicerade delar, och författaren har inte avslutat bokserien än. Sookie är rolig, rättfram och modig. Jag kommer säkert skriva mer om henne här på bloggen.

Kommentera

Fyll i dina uppgifter nedan eller klicka på en ikon för att logga in:

WordPress.com Logo

Du kommenterar med ditt WordPress.com-konto. Logga ut / Ändra )

Twitter-bild

Du kommenterar med ditt Twitter-konto. Logga ut / Ändra )

Facebook-foto

Du kommenterar med ditt Facebook-konto. Logga ut / Ändra )

Google+ photo

Du kommenterar med ditt Google+-konto. Logga ut / Ändra )

Ansluter till %s

%d bloggare gillar detta: