Mitt namn är Röd av Orhan Pamuk

Orhan Pamuk fick Nobelpriset i Litteratur 2006 och var månadens Nobelpristagare i Litteraturas Nobelpristagarutmaning under april månad. Mitt namn är Röd är den första boken av honom som jag har läst.

Mitt namn är Röd utspelar sig i Istanbul 1591. En man återvänder till staden efter tolv års bortavaro för att söka upp sin ungdomskärlek och får i uppdrag att hitta den som mördst en miniatyrmålare. Berättelsen innehåller fascinerande beskrivningar av den bortglömda konsten att illuminera böcker, berättelser från dåtida illustrerade böcker, en kärlekshistoria och ond bråd död. Den känns inte som en deckare, även om mordet på Elegant Effendi är startpunkten för berättelsen så är varken offret eller gärningen i sig särskilt viktiga. Mordet är mest en förevändning för att få skildra livet i en målarverkstad på 1500-talet, bland mästare och lärlingar.

Den här historien utspelar sig i brytningstiden när det traditionellt osmanska sättet att måla utmanas av influenser från Venedig och det västerländska porträttmåleriet. Boken är full av ingående beskrivningar av fantastiskt vackra målningar och jag önskar medan jag läser att boken varit illustrerad med några av dem. Frågan om det går att kombinera personlig stil med traditionell perfektionism  och rädslan att häda genom att överträda förbudet mot realistiska avbildningar diskuteras utifrån många vinklar.

Pamuk använder percis som den förra boken jag läste (Spåren på bryggan) tekniken att byta talesperson mellan varje kapitel. Första kapitlet är det den mördade som för ordet, och i senare kapitel får vi träffa på inte bara de inblandade miniatyrmålarna utan Pamuk låter även teckningar och till och med färgen Röd få ordet. I början hade jag svårt att engagera mig i boken, kanske på grund av de eviga perspektivbytena eller kanske på grund av att personerna till en början är ganska ytligt tecknade, men när jag kommit halvvägs var jag fast. Boken är fascinerande men inte helt lätt att ta till sig.

Nästan död man av Åke Edwardson

Åke Edwardsons nionde bok om Erik Winter och de andra poliserna i Göteborg är ganska dyster. Winter har fruktansvärda huvudvärksanfall, något som gör honom lättirriterad och bitsk mot sin familj. Hans äktenskap är inte det enda med problem; jag tror inte det fanns någon av poliserna som inte upplevde slitningar i sina förhållanden i den här boken; alla irriterar sig på alla, ingen är riktigt glad.

Intrigen handlar om att hitta förbindelser mellan ett 30 år gammalt försvinnande, en övergiven bil på Älvsborgsbron och ett brutalt mord i ett parkeringshus. Winters instabila humör får honom att gå hårt fram bland offer och misstänkt för att få fram sanningen.

Boken var inte dålig. Historien flöt på bra och det var spännande och intressant. Den som sänker betyget är Winters irrationella beteende och det faktum att det inte fanns några riktigt sympatiska personer i boken. Detta är den fjärde Winter-boken jag läst och även om alla varit bra,  så har de egentligen inte gett någon större mersmak, så jag kommer antagligen inte läsa fler böcker i den här serien.

Rosen på Tistelön av Emilie Flygare-Carlén

Rosen på Tistelön är skriven 1842 och utspelar sig i den Bohuslänska skärgården bland lurendrejare (smugglare), tullare och fiskare. Från Bokus.com: ” En stormig natt är smugglaren Håkan Haraldsson från Tistelön i den bohusländska skärgården ute med sina två söner för att föra en last med siden till fastlandet. När deras båt prejas av en tulljakt ser de bara en utväg och dödar hela besättningen.

Rosen på tistelön är ett ödesdrama, en äventyrsroman och kärleksskildring på samma gång och den brukar betraktas som mästerverket i Emelie Flygare-Carléns produktion. ”

Jag har läst en hel del av de kända engelska och franska 1700- och 1800-talsförfattarna, men det är en helt annan upplevelse att läsa en svensk roman från samma tid. Det är mycket man känner igen från utlänska samtida (eller tidigare) författare, men just språkhanteringen och det sätt ord har åldrats och delvis ändrat betydelse känns väldigt nytt och spännande. Bara en sån sak som att Haraldsson sysslar med lurendrejeri, inte smuggling! Och på ett ställe talas det om en person som blir så arg att han drar på sig en gallfeber!

Rosen på Tistelön är inte bara författarinnas bästa verk, det är kanske Sveriges första roman som fortfarande är läsbar. Jag tyckte den var en aning tung (det är trots allt 535 sidor), och på sina ställen väl moralisk, men ändå väldigt läsvärd och spännande.