Vredens tid av Stefan Tegenfalk är första delen i en planerad trilogi om kriminalkommissarie Walter Gröhn och Jonna de Brugge.
Boken handlar om den gamle polisen Walter som tillsammans med den unga praktikanten Jonna försöker lösa en serie vansinnesdåd. De motarbetas av polisledningen som tidigt låst sig på ett annat spår och tvingas ta till oortodoxa metoder för att ge fallet en lösning.
Bra: Walter och Jonna är ett väldigt trevligt radarpar som jag gärna läser mer om. De får mig att tänka på trevliga brittiska polisserier, som också ofta har en gammal erfaren, aningen butter, polis och hans unga pigga assistent i huvudrollen. Skildringen av samarbetet mellan olika sorters poliser är också trovärdigt om än lite deprimerande beskrivet. Jag hoppas den verkliga polisen inte är fullt lika vänskapskorrumperad som den framställs i den här boken!
Mindre bra: Boken innehåller inte bara Walter och Jonnas utredning, det finns också ett sidospår med en urspårad polis och några smågangsters. Gissningsvis är det detta sidospår som kommer ge den röda tråden mellan böckerna i denna planerade trilogi, med den urspårade polisen som superskurk, men i denna första bok är det mest i vägen. Det känns lite som om författaren sneglat på de framgångar Millenium-trilogin och Jens Lapidus Snabba cash haft och velat hänga med på det tåget. Jag tycker inte att det funkar helt ihop med de lugnare mer traditionellt deckar-aktiga partierna med Walter och Jonna. Samtidigt är detta första delen i en trilogi, snarare än första delen i en serie fristående deckare, så förhoppningsvis knyts det ihop mer i följande delar.
Slutbetyg: Bättre än mycket , men inte lika bra som det kunde ha varit. Jag gillade verkligen bitarna med Walter och Jonna och överhuvudtaget hur boken var skriven. Lite nyfiken är jag allt på hur historien kommer fortsätta i nästa del!
Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om:
Stefan Tegenfalk,
Tegenfalk,
Vredens tid,
Massolit förlag
Tack till Massolit förlag för läsex!
Arkiverat under: Deckare, Recensioner | Taggat: deckare, Läst 2011 | 3 Kommentarer »