Huset vid moskén

Huset vid moskén av Kader Abdolah berättar Irans moderna historia via de personer som bor i eller på annat sätt hör till huset vid moskén. Det är en intressant inblick i vardagslivet i Iran genom de tumultartade åren på 1970-och –80-talet från tiden före shahens fall till freden återkommer efter Iran-Irak-kriget.

Berättelsens huvudperson är Agha Jan, familjens överhuvud, men perspektivet är den allvetande berättaren. Hela berättelsen berättas utifrån och det är bokens största svaghet. Bitvis känns det mer som en historiebok än en roman, men i så fall en historiebok avsett för ungdomar, där man får följa en viss familj och där alla historiska händelser tolkas utifrån hur familjen påverkas. För den som vill veta mer om Irans historia på ett lättillgängligt sätt är den här boken perfekt. Jag läste den med stort intresse.

Huset vid moskén är i mina ögon inte stor litteratur, men den har ändå en del fina scener. Skildringen av familjens skiftande öden under revolutionen väcker sympati, framför allt för Agha Jan som försöker hålla sig opolitisk och skydda sin familj. Författarens användning av poesi och Koran-verser ger liv åt berättelsen. Det är en stillsamt vemodig historia om en otrevlig tid i Irans historia.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Huset vid moskén, Kader Abdolah, Iran

Den döda arméns general

Den döda arméns general av Ismaïl Kadaré handlar om den italienske generalen som tjugo år efter avslutat krig reser runt i Albanien och gräver upp stupade soldater för ny begravning hemma i Italien. Det var Italien som förlorade och generalen (som tillbringade kriget någon annanstans) återupplever alla nederlag och försöker ta reda på vad som hände och varför albanerna är så vildsinta och svårbesegrade. Han minns berättelserna han hörde innan han åkte hemifrån och får höra nya historier  om de olika platser han besöker och soldaterna han och hans medarbetare gräver upp.

Den döda arméns general är en stillsamt dyster historia. Generalen och hans kollegor inte trivs i Albanien, det tidigare fiendelandet som nu ser med misstänksamhet på sina nya allierade, utan längtar mest hem. Samtidigt är det en så intressant och fascinerande läsning att man fastnar. Det är stämningen som gör boken, stämningen och alla anekdoter från kriget generalen får höra eller drar sig till minnes.

Boken är ganska kort och om det inte var en alban som skrivit den skulle jag kallat den extremt fördomsfull. Läsaren får höra många historier om det albanska folkkynnet, som den italienske generalen och hans prästkollega betraktar det, och intrycket är ett knappt civiliserat bergsfolk, som ändå imponerar med sin tapperhet. Boken fungerar eftersom det är utlänningar som utifrån, utan att lyckas, försöker förstå sig på albanerna och det gör mig nyfiken på albanernas egna historier. Det kanske blir mer Kadaré för mig i framtiden. Eller kan ni rekommendera någon annan albansk författare, någon som berättar mer om mer vardagliga saker?

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Ismaïl Kadaré, Den döda arméns general

Ut och stjäla hästar

Ut och stjäla hästar av Per Petterson handlar om Trond, en äldre man som flyttar ut i skogen för att få vara ifred. Miljön får honom att börja tänka på sommaren 1948, den sista sommar han tillbringade med sin far i en säterstuga ute i skogen, och de tragiska händelser som inträffade då. Läsaren lär parallellt känna den 15-årige Trond från 1948 och den 67-årige Trond i nutid (1999).

För 15-åringen var vuxenvärlden fortfarande ett mysterium och skogen ett äventyr. Kompisen Jon drar ut honom på upptåg och fadern sätter honom i hårt arbete. När tragedin slår till förstörs idyllen, hemligheter avslöjas och Tronds liv blir aldrig mer sig likt.

Den 67-årige Trond har mer eller mindre flytt ut i skogen. Han är änkling sedan några år och det finns inte mycket som binder honom vid livet. Planerna för den förfallna stugan han bor i och promenaderna med hunden Lyra fyller hans dagar. Ett oväntat möte med en granne släpper lös en flod av minnen.

Jag gillade Ut och stjäla hästar, även om det inte var någon livsomstörtande läsupplevelse. Precis som några andra bra böcker med åldrade huvudpersoner jag läs senaste åren (Bröderna Benzinis spektakulära cirkusshow av Sara Gruen och Dimmornas lek av Kate Morton) är det växlingen och spänningen mellan dåtid och nutid som ger boken liv. Den unges livslust och förvirring inför vuxenvärlden kontrasterar på ett bra sätt mot den gamles trötthet och tillbakablickande. Per Petterson ger långt ifrån alla svar, men det behövs inte. Glappet mellan nu och då måste inte fyllas med information om vad huvudpersonen gjort alla dagar, det räcker så bra att få veta vad som händer några korta månader 1948 och 1999.

Rekommenderas.

 

Läs även andra bloggares åsikt (via bloggar.se) om: Per Petterson, Ut och stjäla hästar

Utmaningar för 2010

Det är dags att börja fundera på läsutmaningar för nästa år. Jag har hittat några olika som jag vill vara med på:

• Martina på Ett hem utan böcker fortsätter sin Klassiska Kvinnor utmaning med Skrivande svenskor – kvinnliga författare 1900-1950. Jag hänger på.
• Nobelpristagarutmaningen 2010 finns på Theresans blogg. Nobelpristagarna vill jag gärna läsa allihop.
• Lyran kör ett varv till i Jorden runt på 8 böcker 2 och jag följer med.
• Paperbacklover startar en Orange Prize Challenge. Orangeprisvinnarna finns redan med på min vill-läsa-lista, så det här är en utmaning jag gärna är med på.
• Min egen Bokustoppenutmaning fortsätter med Bokustoppen 2010.

Förutom dessa organiserade utmaningar har jag en del privata ambitioner, främst att försöka minska mängden oläst på hyllorna, men även att försöka läsa om. Sedan ett par år sätter jag en färgad pappersremsa i alla böcker jag läser och min tio-års-plan är att jag bara ska ha helt nyköpta böcker utan pappersremsa i. Böcker som aldrig lockar till omläsning ska sorteras bort.

Jag vill också läsa mer riktigt gamla böcker, före Shakespeare. I år har jag läst en del gamla romerska och grekiska texter, under 2010 är det gammal-nordisk/nord-europeiska texter som lockar, t.ex. de isländska sagorna, Beowulf och Nibelungens ring.

Jorden runt – Afrika och Västeuropa

Under november har det varit Afrika som tema i Lyrans Jorden runt på 8 böcker-utmaning och i december blir det Västeuropa. Jag har varit lite dålig på att läsa de rekommenderade böckerna, men jag försöker hålla mig på rätt kontinent med åtminstone en bok under månaden.

Afrika

I november läste jag ingen av de böcker Lyran rekommenderad för etappen Afrika. Allt går sönder läste jag förra året och ingen av de andra två fanns till hands. Istället påbörjade jag både Kärlekens väv, En halv gul sol och Lycka och ett par blå skor, utan att hinna läsa ut någon av dem.

Kärlekens väv berättar om kärleken mellan Anna och Sharif, en egyptisk pasha, i början på 1900-talet, och om deras släktingars liv strax före millennieskiftet. Egyptens nationalistiska historia vävs in i berättelsen och Palestinakonflikten och den nutida terrorismen nämns på ett hörn. Jag har lite svårt att engagera mig, mest för att boken består av brev och dagboksanteckningar, sammanbundna med förklarande texter av Amal, berättaren. De avsnitt som beskriver Amals eget liv är mer engagerande.

En halv gul sol berättar om Biafrakriget och är en sån bok som många, många rekommenderar. De få sidor jag läst verkar bra.

Lycka och ett par blå skor är en del i bokserien Damernas detektivbyrå av Alexander McCall Smith. Det är lite småputtriga detektivhistorier som utspelar sig i Botswana.

Jag har tidigare läst några andra böcker av afrikanska författare:

Allt går sönder handlar om den starke mannen som inte klarar av att ställa om till det moderna samhället, utan istället upplever att allt går sönder. Jag tyckte den var väldigt bra och gillade framför allt att den berättade utifrån den afrikanska verkligheten istället för att göra till det till något exotiska och spännande. Det här är en av de böcker Lyran rekommenderade.

Gräset sjunger av Doris Lessing handlar det om hur kulturkrocken mellan vita bönder och de svarta arbetarna driver en kvinna till vansinne. En annan variant på konflikten mellan vita bönder och svarta finns i Coetzees Onåd, där huvudpersonens dotter råkar illa ut för att hon är vit jordägare.

Sommarsquash, Tokolosh som handlar om en ung kvinna som återvänder till sina föräldrars gård och konfronterar sina barndomsminnen. Hennes mamma berättade väldigt levande om Tokoloshen, ett naturväsen som älskar att ställa till med elände för människorna, och flickan har svårt att skilja på verklighet och fantasi. Vad hände egentligen den dagen hennes tjänsteflicka försvann?.

Västeuropa

För etappen genom Västeuropa föreslår Lyran följande böcker:

• Ut och stjäla hästar av Per Petterson (Norge)
• Blindheten av José Saramago (Portugal)
• Mrs Dalloway av Virginia Woolf (England)

Jag har någonting av varje författare hemma, men för två av tre författare är det andra titlar än de Lyran föreslår. Jag börjar med Ut och stjäla hästar, så får vi se om jag hinner med mer.

Älskade av Toni Morrison

Älskade är en sån bok som många (framför allt amerikanska) bokbloggare listar som den bästa bok de läst. Det verkar bero på att den är obligatorisk läsning i många amerikanska skolor, så många läser den i tonåren när de är som mest påverkbara. Boken gjorde starkt intryck på mig nu när jag läste den för första gången i trettioårsåldern, men det är inte det bästa jag läst. Det var inte helt lätt att hålla intresset uppe när Sethe, Denver och Älskade allt mer trasslar in sig i ett destruktivt förhållande baserat på Sethe och Denvers tro att Älskade är Denvers mördade syster som kommit tillbaka från graven för att avkräva Sethe botgöring. De partier som berättade bakgrundshistorien, slavtillvaron och deras liv utanför huset var de i mitt tycke intressantaste. Boken är trots allt väl läsvärd, framför allt för sin svidande kritik mot slavsystemet och den är en av de starkaste skildringar jag läst om hur familjer splittras och hur framför allt mödrar inte vågar älska sina barn eftersom de vet att de inte kommer få behålla dem. Och vådan av att älska sina barn för mycket …

Älskade läst jag som en del i Lyrans Jorden Runt på 8 böcker-utmaning.

Färden genom mangroven

Maryse Condés roman Färden genom mangroven fick mycket uppmärksamhet här i Sverige när den publicerades på svenska för ett par år sedan och författaren har kallats en tänkbar framtida nobelpristagare. Jag skaffade redan förra sommaren ett ex. men boken blev liggande i väntan på läsinspiration.

Färden genom mangroven är ett av alternativen för månadens resa genom Sydamerika och Västindien i Lyrans Jorden runt på 8 böcker utmaning. Det var alltså ett utmärkt tillfälle för mig att läsa den.

Färden genom mangroven handlar om en by på Guadaloup, Rivière de Sel. Till denna by kommer en mystisk främling, Francis Sacher, på flykt från sitt öde. En dag hittas han död med ansiktet nedåt i gyttjan och hela byn samlas till likvaka. Historien berättas genom tillbakablickar där olika personer minns hur de träffade Sacher och vilket inflytande han haft på deras liv.

Jag tyckte Färden genom mangroven var sådär. Den är bra berättad och personernas olika syn på Sacher ger ett mer nyanserat porträtt än om bara en person berättat. Samtidigt får man långt ifrån alla svar, mycket lämnas oberättat och oavslutat. Vi får i någon mening en ögonblicksbild av Rivière de Sel, men lär aldrig riktigt känna vare sig byn eller invånarna. Jag undrade flera gånger under genomläsningen om det här är den sorts bok vars storhet man inte uppskattar förrän vid andra genomläsningen eller om det hade varit bättre att läsa den på originalspråk (inte för att det var något fel på översättningen, den var utmärkt, men ibland går ändå något förlorat). Jag kanske läser om den någon gång för att se om den faktiskt vinner i längden, men jag rekommenderar den inte.

Lyran har skrivit en betydligt mer positiv recension.

Jorden runt på 8 böcker – Sydamerika/Västindien

Sydamerika har jag aldrig varit i och inte läst så många böcker från heller när jag börjar räkna efter. På senare tid är det väl JMG LeClézios Skattsökaren som bl.a. utspelar sig i franska Västindien.

De böcker som Lyran föreslår för denna etapp är:

• Gabriel García Márquez (Colombia) – Översten får inga brev
• Roberto Bolaño (Chile) – Om natten i Chile
• Maryse Condé (Guadaloupe) – Färden genom mangroven

Alla tre böckerna verkar läsvärda, men den enda jag har till hands är Färden genom mangroven, så det blir den jag börjar med. Om jag får tag på någon av den andra författarna under månaden kanske jag läser mer än en bok.

Om jag får tid över när jag läst utmaningsboken (böckerna?) har jag några andra böcker från regionen på lut, t.ex. en ungdomsbok skriven av Isabel Allende och Borges Fiktioner. Sen kan det tänkas att det ramlar iväg någon bokbeställning under månaden – och då ligger bl.a. Clarice Lispektor bra till.

Mer info om Latinamerikansk litteratur finns på Wikipedia.

Bokrecension: Rabbit-Proof Fence

Titel: Rabbit-Proof Fence

Författare: Doris Pilkington

Handling:  Tre halvblodsflickor, som av myndigheterna tagits ifrån sina aborigin-mödrar och placerats på internatskola, rymmer och går nästan 200 svenska mil genom vildmarken för att komma hem.  Boken är skriven av den älsta flickans dotter.

Varför läste jag boken nu: Rabbit-Proof Fence är ett av alternativen i Lyrans Jorden Runt på 8 böcker utmaning för etappen Oceanien. Den har legat på min att-läsa-lista sedan jag i våras läste Jo Nesbos Fladdermusmannen och blev intresserad av aboriginernas historia.

Min åsikt: Pilkington börjar med att berätta historien om europernas kolonialisation av väst-Australien och aboriginernas reaktion på den. Här får man bakgrunden till varför myndigheterna mer eller mindre rövade bort halvblodsbarn till internatskolor. Moore River skolan där flickorna hamnade var helt i klass med barnhemmet i Dickens ”Oliver Twist”, drivet av människor som inte tycker om barn och bara är intresserade av att hålla kostnaderna nere (och behålle eventuellt överskott själv). Jag har full förståelse för att flickorna rymde.

Den inledande delen av boken är lite seg och jag är inte riktigt förtjust i sättet att berätta historiska händelser genom tablåer och dialoger. Men det tar sig när flickorna rymt och fotvandrar genom skiftande natur. Utsända poliser och spanare försöker fånga dem och det är bitvis riktigt spännande, även om slutet är givet på förhand.

Ironin är att alla tre flickorna senare skickades tillbaka till skolan, även författarinnan har tillbringat en del av sin barndom där, men det finns inte med i boken. Det hade varit intressant att få redan på mer om deras liv, men det kanske kommer i uppföljaren?

På det hela taget var det en gripande bok, men den känns inte helt nödvändig att läsa. Förmodligen blir den mer spännande som film. Jag tycker inte man riktigt kommer flickorna nära; författaren har gått ett steg för långt i sitt arbete att göra en bok av några gamla damers minnen, och tappat bort deras personligheter. Jag hade gärna läst fler ofiltrerade minnen istället för tillrättalagda fakta.

Bokrecension: Bittert arv

Titel: Bittert arv

Författare: Kiran Desai

Handling: Bittert arv handlar om några olika personer boende i en småstad i norra Indien och fokuserar på konflikten mellan det indiska arvet och en engelsk/västerländsk uppfostran. I tillbakablickar får man se glimtar av de olika personernas liv samtidigt som upprorsmakare skapar oroligheter i området. Huvudpersoner är en pensionerad domare, hans dotterdotter, dotterdotterns pojkvän,  domarens kock och kockens son. Det finns även ett stort antal bipersoner.

Varför läste jag boken nu: Bittert arv är ett av valen i Lyrans Jorden runt på 8 böcker utmaning för etappen Asien (juli). Boken fick Booker-priset 2006 och har sedan dess blivit ganska mycket omskriven. Jag har haft den i min att-läsa-hög ett tag och tyckte det passade att läsa den nu.

Min åsikt: Bittert arv var omväxlande tråkigt ointressant och fascinerande spännande. Jag gillade att läsa om domarens liv, speciellt som de avsnitten ofta föregicks av kockens framfantiserade version där domaren är en romantisk hjälte. Kontrasten mellan hur det borde varit, och hur det faktiskt varit blev väldigt intressant. Även berättelsen om kockens sons liv i USA, där han som illegal svartarbetare lever ett helt annat och betydligt fattigare liv än familjen i Indien tror, var bitvis intressant. Tyvärr känns det som om författaren försöker berätta för många historier, om för många olika människor och händelser, och därför lyckas jag inte riktigt engagera mig i boken som helhet.