Den blå rullgardinen är första delen i Agnes von Krusenstjernas romansvit om fröknarna von Pahlen. Den kretsar runt Petra von Pahlen och hennes brorsdotter Angela. Angela blir vid tolv års ålder föräldralös och får bo hos sin faster och det är livet på herrgården Eka med grannar, släktingar och bekanta som är fokus för berättelsen.
Jag tycker inte riktigt Den blå rullgardinen står på egna ben. Den är jättetrevlig att läsa, idyllisk och fantastiskt fin i sin skildring av bokens personer, men det är väldigt tydligt den första boken i en serie. Inget blir riktigt påbörjat eller avslutat, det är ett antal episoder ur fröknarnas liv, och det räcker i och för sig långt när det är så bra skrivet. Det enda jag beklagar är att jag inte har alla delar i serien i en volym, för om fortsättningen är lika bra skriven som den första delen så kommer jag vilja läsa hela serien, och förhoppningsvis blir det en hel berättelse av det till slut.
Jag förstår att sexskildringarna chockerade läsarna när boken ursprungligen gavs ut 1930, men med dagens mått är de väldigt snälla. Det von Krusenstjerna är duktig på är att beskriva känslorna i ett kärleksmöte, utan att väja för det kroppsliga, och det är väldigt inkännande och fint. Över huvudtaget är det person- och miljöbeskrivningarna som är behållningen, och antagligen inte av samma anledning som ursprungligen gjorde Krusenstjernas böcker populära. För mig är det nostalgin som är lockelsen, längtan till ett enklare liv som herrgårdsfröken med egen hönsgård på landet. Tjänstefolket är märkligt osynligt i boken, så det är lätt att tänka bort dem och föreställa mig själv där, fast nu och med herrgården totalrenoverad, med en kopp te på verandan, och det är väldigt nära min bild av en ideal tillvaro. Den ro och idyll boken utstrålar är helt klart något jag ska försöka återskapa i mitt eget liv. De mer dramatiska händelserna i boken får stanna mellan pärmarna.
Arkiverat under: Läst 2010, Recensioner, Romaner | Taggat: Klassiska kvinnor, Läst 2010, Skönlitteratur | Lämna en kommentar »
